Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Små grammatiska och etymologiska bidrag (Adolf Noreen) - - Exkurs om öfvergången v > gh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förklaring kan tillämpas på sughl jämte sufl och är möjligen den
rätta (jfr dock Sv. Landsm. L 697). Detsamma gäller om kughul
jämte kufl (isl. kufl), i hvilket fall dock formen med gh kan bero
på inflytande från lat. cucullus. Knappast hit hänförligt är
stiug-barn, -fadher (Rydq. IV, 239), dels emedan man icke råkar någon
skrifning med gh (detta dock kanske tillfälligt), dels emedan
stiug- kanske snarare är uppkommet af det stjúk-, som visar sig
i vissa fornnorska handskrifter och väl ursprungligen tillhör blott
sammansättningen stjukmóðir (jfr fsv. vakn för vapn, äfven i
finskan vaakuna, se Thomsen, anf. st. s 49, 179; fsv. vækna för
væpna; sv. diall. gaaukn o. d. för g*o*upn), liksom en annan
fornnorsk och fsv. form stýf-, fsv. stiuf- väl ursprungligen utgår
från stiuffaþir, -son. Däremot har en sv. dialekt i våra dagar
att uppvisa en mängd hithörande fall. Fårömålet har nämligen:
l(i)uga[1] lofva (fg. lufa), d(i)ugin skämd (fsv. duvin), r(i)ugi
sårskorpa (isl. hrufa) m. fl. exempel (se Sv. Landsm. I, 319, 322),
af hvilka några äro svårare att igenkänna såsom hithörande, t. ex.
dungna domna för *dugna (fsv. dufna), klungna remna (isl. klofna),
sungna somna (isl. sofna), där gh senare öfvergått till ng-ljud
på grund af ställingen fore n (jfr. sv. vagn, regn o. d.).
Motsvarande exempel från norska dialekter anföras hos Aasen, Norsk
grammatiks. 110. – Annat än i ställningen näst efter o, u tyckes
icke v (b) ljudlagsenligt öfvergå till gh i fsv., åtminstone på dess
klassiska tid. Först från midten af 1400-talet har jag funnit
laghe (isl. láfi, som dock af Bugge anses stå for lávi och i så
fall icke hör hit; se Rökst. s. 18), först från 1500-talet
fastelaghen (medellågt. fastelavend, Rydq. III, 273). Att dubbelheten
hagri: hafri är urgermansk (liksom ughn: ofn, rogn: *rofn,
nysv. rom och möjligen sughl: sufl) tror jag mig i Sv. Landsm.
I, 696 f. hafva gjort sannolikt, och jag finner ett nytt starkt stöd
för min åsikt om g:s ålder i de finska formerna kakra, kagra
o. d. för hafre (Thomsen, anf. st. s. 138, 65). Förhållandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
