Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Små grammatiska och etymologiska bidrag (Adolf Noreen) - - 2. Till läran om brytningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
utgör just hvad man väntar sig såsom en ljudlagsenlig
motsvarighet till ett indoeuropeiskt eg (h) öm, -om (gr. tywv, skr.
ahåm) 1J och som vidare stämmer med fht. ihha (jämte iK).
Alla tre formerna: eka, ek, ’ka återfinna vi i yngre tid.
Det betonade eka har gifvit fsv. iak, isl. Jak, som i det förra
språket utträngt, i det senare fått vika för det proklitiska ek,
som emellertid i en svensk dialekt ännu lefver kvar, nämligen i
dalmålet (jfr. nedan). Det enklitiska %a ändtligen återfinnes i
det isl. -k eller -g- som suffigeras å verbet, och som ej häller
för fsv. eller f d. varit främmande, såsom framgår af det på
Rökstenen förekommande nuk, som af Bugge (enligt privat meddelande)
fattas såsom nú’Jc, samt af Björketorpstenens falahák och oag)2.
Sedan emellertid en gång iak blifvit enherskande i fsv. och fd.,
vidtogs en ny differensering af ordet. Det betonade iak öfvergick
ljudlagsenligt genom progressivt ^-omljud till iaek, det proklitiska
och enklitiska iak förblef däremot oförändradt3, tills slutligen
1 Det slutande a i eka förutsätt er en äldre form på nasal (jfr hörna = ieur.
*kornom o. d.); mot den nasal-lösa formen i gr. lytt), lat. ego skulle
svara urnord. *eku, isl. *jqk (jfr. fjjof - *gebu, -ö, ieur. ghebhä 1. -ö)
Om förhållandet mellan det germanska k och det s skr. h yttrar Bugge i
Sv. Landsm. IV, 2 (under ordet stege): "Det for Dalmaalets stitji stege
forud-satte *stiki (ieur. *stigon-) forholder sig til det sædvanlige sticji (*stighon-)
som got. ik, lytt): aham; kinnus, yévvc: hanus; mikils, [Jiéy&c, s skr.
måg’mana: mahänt; yccia, s&kr. instrum. gjmä, gen., M.g’mas:%ct[ia£;
(mi)k) -y?: -ha. Jeg forudsætter, ät der i visse Stillinger i
Sætnin-gen blev brugt Former med sónantisk nasal: *stighn-, *eghini
*ghn- o. s. v., der blev til *stign~, *egni} *gn~. Deraf kan det germ.
k förklares." Denna tydning synes mig omedelbart tilltalande genom
sin enkelhet.
2 Se Bugge i Tidskr. for Phil. og Pæd. VII, 341 och Antiqvarisk tidskr.
för Sverige V, 143 f.
3 Jag anser nämligen i motsättning mot Kock (Studier i fornsvensk
ljudlära s. 128 f.), att i oaksentuerad stafvelse det progressiva ^-omljudet
icke verkar, lika litet som JR-omljudet (t. ex. hæstar, kallar, tungur,
men hæri, fg. yr\ hvadan altså fsv. vælia, Irijria o. d. ’icke stå i strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
