Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Anmeldelse af F. A. Aurén, Bidrag till svenska språkets akcentlära (A. D.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
J. A, Aurén. Bidrag till svenska språkets akcentlära. Stockholm
1880. P. A. Norstedt & Söners förlag. 81 s. 8.
Läran om aksent ock kvantitet utgör en del af det språkvetenskapliga fältet, som först på senaste tiden börjat grundligare
undersökas; det oaktadt föreligga redan nu viktiga arbeten på detta
område, utgifna isynnerhet af utländske språkforskare; men äfven de
nordiske vetenskapsmännen hafva med framgång egnat sin uppmärksamhet
åt dessa företeelser. Det förnämsta inom vårt land utgifna arbete om
aksenten är utan tvifvel: "Språkhistoriska undersökningar om svensk
akcent af A. Kock, Lund 1878."
Under hösten 1880 utkom ytterligare ett arbete, hvilket angifver
sig såsom ett bidrag till vårt språks aksentlära. Författaren till detta
arbete, hvars titel vi satt ofvanför dessa rader ock hvilket vi här vilja
egna någon uppmärksamhet, är förut bekant genom sina arbeten om
svenska språkets kvantitet ock ljudlära ock framlägger i dessa bidrag
resultaten af sina forskningar rörande aksenten i vårt högspråk, men
förbigår alldeles våra dialekter, hvilka dock hafva ganska intressanta
ock för bedömandet af högspråkets aksent lärorike företeelser att
uppvisa: Afhandlingen sönderfaller i en allmän del, där förf. behandlar
aksentens väsende ock arter, ock en mera speciel del, där redogörelse
lämnas för aksentueringen af de olika orden samt för de förändringar
denna undergår i det sammanhängande talet. Denna senare del utgör
det värdefullaste af arbetet, och ehuru ej innehållande synnerligen
mycket nytt, har den dock att bjuda flere saker att taga fasta på.
Eksempelvis vilja vi nämna redogörelsen för de sammansatta ordens
aksent, där förf. visar skilnaden mellan sådana uttryck som utan rocken
ock utanrocken, hvilken består däruti att stafvetaen -an i förra fallet
får högre ton än den första, medan i det sammansatta ordet båda
stafvelserna hafva samma rösthöjd. Så vidt vi ha oss bekant är förf.
den förste, som uppvisat denna skilnad.
Innan vi öfvergå till den allmänna delen af afhandlingen måste
vi anmärka det egendomliga sätt, hvarpå förf. i inledningen redogör
för aksentlärans behandling under de senaste tjugo åren ock dess
ståndpunkt för närvarande (hösten 1880). I allmänhet finnas här hvarken
författarenamn eller titlar angifna, så att läsaren, om han ej känner
till hela den språkliga literaturen, sväfvar i fullkomlig ovisshet om,
hvilka arbeten af förf. åsyftas. Dessutom har förf. underlåtit att taga
i betraktande de senast utgifna arbetena i frågan. Med den snabba
utveckling vetenskapen nu har, är det oförklarligt, huru förf. kunnat
publicera ett sju år gammalt arbete utan att taga hänsyn till den
literatur, som under tiden uppstått. Ett arbete från 1878 namnes
visserligen, men endast i förbigående. Vi taga oss friheten här påpeka
några af dem förf. förbisett: Storm, Om Tonefaldet (Tonelaget) i de
skandinaviske Sprog, Chra. 1874; v. Kræmer, Svensk Metrik I, Sthm.
1874; A. R., Afhandling om svenska språket, ib. 1875; Sweet, A
handbook of phonetics, Oxford 1877 m. fl. Man kan ej annat än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
