Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Anmeldelse af F. A. Aurén, Bidrag till svenska språkets akcentlära (A. D.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
hans språklära, på det närmaste öfverensstämmer, samt Kocks i det
förutnämda arbetet, " Akcent är markerandet af ett språkljud framför
ett annat genom forte eller genom musikalisk höjd." An flera skulle
kunna anföras, men dessa visa tillräckligt, att det är i strid med
allmänna meningen, som förf. från aksentens begrepp utesluter den icke
oviktiga, vanligen s. k. exspiratoriska aksenten eller tonvikten.
Sid 22 talar förf. om normalhöjd eller normalton ock menar
därmed den tonhöjd, med hvilken ett ord tillfälligtvis uttalas. Af
förfs. framställning i öfrigt finner man, att denna s. k. normalhöjd är
något ytterst väkslande ock att hvarje människa har en mängd sådana
normalhöjder till sin disposition, hvilka hon i sitt tal förlägger på de
olika orden. Det må frågas, huru något så väkslande som dessa
tonhöjder kan göra skäl för benämningen normal-tou. I detta
sammanhang vilja vi äfven reservera oss mot påståendet (s. 48) att de
rösthöj dsför ändringar, som förf. kallar aksent (etymologisk aksent) skulle
vara frivilligt alstrade, hvaremot normaltonerna (oratorisk aksent) skulle
vara ofrivilliga. Skall man tala om någon skilnad här, så blir
förhållandet alldeles tvärtom. Ordens etymologiska aksentuering sker alltid
instinktmässigt (utom möjligen vid undersökning af aksent o. d.) ock
i följd däraf också ofrivilligt.
I det andra kapitlet öfvergår förf. till att bestämma aksentens
arter ock börjar med att beskrifva de rösthöjdsförändringar, som
förnimmas vid uttalet af orden tager ock taga. Den sänkning ock
höjning af tonen, som förekommer på andra stafvelsen i dessa ock dylika
ord, kallar förf. återgångston eller återgång, emedan han anser att
rösthöjden här återgår till den ton, som angifves, när man börjar
uttala ett ord. I tager kan detta möjligen vara förhållandet -
beroende på om första stafvelsen har både uppåt- ock nedåtgående
porta-mento eller endast nedåtgående - men i taga är vid högsvenskt uttal
tonhöjden på sista stafvelsen något högre än vid början af stafvelsen tag.
Summan af de rösthöjdsförändringar, höjning eller sänkning med
följande återgång, hvilka förnimmas i dessa ord, är hvad förf. kallar
akut ock gravis; men då han säger, att de så allmänt kallas, döljer
han sig åter blygsamt bakom allmänheten; hvad som allmänt kallas
akut ock gravis, det är, oafsedt tonvikten, den på första -stafvelsen
förnimbara höga eller låga tonen. Sant är, att Rydqvist beskrifver gravis
såsom ,,ett ofullgånget helt, som väntar på nästa stafvelsen, hvilken den
ej kan vara förutan", men därmed har han icke sagt, att gravis är
den låga tonen på första stafvelsen tillsammans med den höga på den
andra, utan han har endast velat angifva det faktum, att gravis i
språket aldrig uppträder ensam, utan alltid åtföljes af högre ton på en
följande stafvelse. Detta förhållande, som äfven namnes af Kock
(a. st. sid 67), anser förf. vara det karaktäristiska för all aksent ock
vill därför också uppvisa, att akuten nödvändigt måste hafva en
återgång, ty en akut utan återgång ,,innebär ett stridigt förhållande mot
naturkrafterna", emedan stämbanden nödvändigt måste återtaga sin
normala ställning, hvilan. Ja väl, stämbanden sträfva alltid tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
