Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Om norröna medialformer paa -umk i första personen singularis (Theodor Wisén)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
den af honom såsom böjningsmönster uppstälda 1. sing. præt.
umk ej låter sig uppvisas, utan sammanfaller med kvafiumk, hvilken
form Grimm fatter såsom 1. dual. Någon närmare förklaring af dessa
oegentligheter meddelas emellertid icke; möjligen har han ansett
vår-umk och kväåumk såsom jemförelsevis sena, kanske endast genom
af-skrifvarnes slarf eller okunnighet tillkomna, analogibildningar efter de
andra formerna med pluralt utseende.
Med Grimm kunna Munch och Unger1 anses fullkomligt
öfverensstämma, då de yttra, att nämda verbalform bildas genom att foga
mk (af mik) till verbets rot genom bindevocalen u (o). Uti sin
Fornsvenska och Fornnorska grammatik (§ 46) har Munch senare gjort
.ett förfeladt försök att förena Rasks och Grimms åsigter, då han
säger, att i 1« sing. suffigeras mk (mik) genom bindevocalen u (o)
till pluralformen, eller, kortare, att reflexivformen af 1. sing. bildas
endast genom att hänga k till 1. pers. plur. Enligt det först nämnda
förfaringssättet skulle man dock få sådana monströsa bildningar, som
éomumumk, kgllumumk o. s. v., och det går således icke an att förena
Hasks pluralform med Grimms bindevocal, emedan, såsom Wimmer 2
redan anmärkt, begge dessa förklaringar upphäfva hvarandra, i det
&tt n just hör till pluralformen och denna följaktligen icke kräfver
någon bindevocal.
Ett nytt uppslag i frågan gaf Fritzner3, som i 1. sing.
skjôt-nmk, domumk o. s. v. icke ville se en för denna person egen
reflexiv-bildning med pronomen mik, útan heldre förklarade saken så, att den
urgamla personaländelsen på -m, som ju ofta förekommer i em, här
bibehållits framför den reflexiva ändelsen -sk, och att s i skjótumsk,
dcemumsk, för välljudets skull bortfallit såsom den mellersta af tre
omedelbart på hvarandra följande consonanter. Att vocalen u blifvit
herskande i ändelsen, förklarar Fritzner genom inflytande af det
följande m. Någon förklaring, hvarför det heter skjotum(s)k, och ej
*skytum(s)k, har Fritzner imellertid icke anfört. Holmboe4 ville,
åtminstone icke i de fall då reflexivformen hade en activ betydelse
(t. ex. i uttrycket er ek Iggftumk arm yfir o. dyl.), hvarken antaga
suffigering af mik eller af sik, utan sammanstälde mk med
verbalän-.delsen mhi uti prakrit samt ansåg u vara bindevocal.
Till Rasks åsigt ansluter sig Rydqvist5, som dock på ett vida
rgrundligare sätt motiverar sin mening. Hans argumentation vänder
sig förnämligast mot den Grimmska uppfattningen. Efter en
förutskickad erinran, att olika handskrifter uppvisa i reflexivformens 1.
sing. omvexlande -umk, -umzk, -umzt, -umz, -unzt, -unz, påpekar
Hydqyist, att den föregående vocalen ingalunda alltid är u (o), utan
ofta i conjunctiven äfven e (é), samt att den s. k. bindevocalen kan
1 Jfr. Munch och Unger, Norrønasprogets Grammatik (Chria. 1847), s. 97.
2 Jfr. Det phitol.-histpr. Samfunds MindesJcrift (Kbhvn., 1879), sid. 187.
3 Jfr. Norsk TidssJcrift for VidensJcab og Litteratur; årg. 1847, sid. 396*
.« Jfr. Oldnord. Verb. (Chria. 1848), sidd. 29-33.
3 Jfr. Svenska Spr. Lagar I 470 ff. (Sthm, 1850).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
