Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Om norröna medialformer paa -umk i första personen singularis (Theodor Wisén)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373
alldeles uteslutas, t. ex. i sjámk o. dyl. Eedan den omständigheten,,
att Grimms bindevocal i vissa fall icke är oumbärlig, och att den i
andra fall är vexlande, gör hela antagandet af en dylik vocal
misstänkt. Ett ännu väsentligare inkast mot Grimms theori finner
Rydqvist i det förhållandet, att man aldrig möter sådana former som
byftumk, rcibumk, séumk, berumk, dylumk, hyggumk, utan alltid
bjffb-umk, råbumk, sjåmk, berjumk, dyljumk, hyggjumk o. s. v. Skola
nu dessa bildningar fattas såsom formelt tillhöriga singularis, finge
man - menar Rydqvist - söka en uråldrig i reflexivet, men aldrig
i activet (icke ens i den Isländska Homilieboken) uppträdande typ, där
öfvergångstid saknas och det afledda j qvarstår. Att reflexivet, som
naturligtvis är yngre än activet, skulle ensamt ega urformen qvar
och ändock vara, hvad sjelfva reflexivtecknet vidkommer,
mångvex-lande, innebure väl ingen omöjlighet, men vore ett nog vågsamt
antagande. Då sålunda alla former på -umk utan undantag hänvisa
på pluralen, återföres Rydqvist nära nog nödtvungen till den af Rask
biträdda gamla tydningen, men finner då (hvilket hans föregångare
icke gjort) väl behöfligt att motivera rimligheten och möjligheten af
en plurals bruk t singularis. Efter att hafva erinrat om det vanliga
språkbruket, att den talande kan med pluralt pronomen och plural
verbalform beteckna sin egen person, anmärker Rydqvist, att den
verbala pluralen, åtföljd af uttryckt singulart pronomen, är ganska
sällsynt i de Skandiska språken, men företer dock tre språkprof därpå
från norrönan, och ett från fornsvenskan. De anförda ställena
utgöras af två från den Isländska Homilieboken, näml. sid. 1133 (min
uppl.) ger om ec, 195 3 ec ]jyckiom\ ett från Dipl. Norveg. I 600
hengftom iek\ samt ett fornsvenskt från Alex. S. sid. 174 jak
Alexander biudhom, hvilket sistnämnda exempel Rydqvist finner vara af
synnerlig vigt, emedan det tryggar de öfriga, som annars kunde tagas
för felskrifna, med utelyckt -#, hvad som ej kan tillämpas på biudhom,
enär Svenska urkunder ej ega att framvisa något -umk. Samma
syntaktiska egenhet anför Rydqvist från det äldre och nyare Franska
folkspråket, t. ex. favons, je dirons, firons o. dyl., hvilket alt, enligt
hans förmenande, bör gifva styrka åt den förutsättningen, att -umr
i det för l. sing. tillämpade -umk, är pluralt. I fråga om
uppfattningen af det slutande k i -umk är Rydqvist vacklande; oftast är det.
menar han, ett förkortadt mik, särskildt i de fall, då bemärkelsen är
reflexiv, t. ex. hroddumk, berjumk] hvaremot i ord, där bemärkelsen
icke nödvändigt uttrycker ett reflexivt begrepp, t. ex. i bjrföumk,
rcfå-umk, vitjuðumk, det slutande k skulle kunna uppfattas som suffigeradt
ek, hvilket man antager i emk och dyl. Men Rydqvist anser ej
heller omöjligt, att k i emk o. dyl. kan någon gång föreställa mik. Till
emk, vask, vorak, såsom reflexiva, finner Rydqvist motstycke i det
flerestädes förekommande erusk, och genom sammanställningar af gänga
och gangask, koma och komask m. fl. vill han visa, att jemväl det
intransitiva verbet låter behandla sig reflexivt, ofta utan att genom
suffigeringen undergå någon förändring i betydelsen. Man finge så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
