Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Om norröna medialformer paa -umk i första personen singularis (Theodor Wisén)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
Lyngby1, Blomberg, Heinzel og Paul. Den hufvudsakliga anmärkning,
som Wimmer riktar mot nämnda förklaring, är att hon är tillämplig
endast på särskilda fall, såsom på præsensformerna af starka verb
och af de svaga, hvilka böjas som berja, i det t. ex. stgndumk,
berj-,umk kunde förutsätta med gotiskan öfverensstämmande grundformer,
under det att activum erhöll yngre former stend, ber. Däremot skulle
sådana præsensformer som kgllumk och de svaga verbens
præteriti-former, som t. ex. Igg^umk, omvändt med sitt u stå på ett yngre
utvecklingsskede än activets kalla, lagba, såvida man icke ville antaga,
att m just hade bevarat det ursprungliga -o (i guldhornets tawido
o. s. v.), hvilket senare i activum blifvit -a. Medgifver man sålunda
för dessa fall möjligheten af Lyngbys förklaring, så är hon dock,
enligt Wimmer, icke tillfredsställande med afseende på starka
præ-teritiformer, ty réðumk måste enligt Lyngbys m. fl.s theori alltid
förklaras så, att u där blifvit inskjutet (man kommer sålunda till baka
till Grimms bindevocal) i analogi med de andra formerna på -umk.
Den största svårigheten vållas dock däraf, att 1. sing. præt. bildas i
reflexivformen af pluralstammen, icke af singularis, hvadan det heter
ek Jcómumk eller kvámumk, men i activum kom eller kvarn. Att
medialformen i 1. sing. bildas med pluralstam, skulle äfven framgå däraf,
att det i conjunctivens 1. sing. præs. kan heta omvexlande raftunik
eller raðimk, men aldrig *raðamk. Alla dessa svårigheter anser
Wimmer icke kunna lösas annat än genom ett återupptagande af
Rasks och Rydqvists hypothes med afseende på verbalformens plurala
skepnad. I fråga om det suffigerade pronomenets ursprungliga
beskaffenhet uttalar Wimmer samma åsigt, som först blifvit framstäld
af Fritzner, att man nämligen i 1. sing. af medium icke har en
sammansättning med mik, mk, utan med sik, sk, liksom i öfriga perso;
ner. Man finner också i 1. sing. ändelsen -msk i stället för -mk
(ek komumsk = komumk), och detta -msk skulle enligt den gamla
förklaringen vara en underlig blandning af mik och sik. Enligt
Wimmer är däremot komumsk just den äldsta formen för 1. sing., men
han angifver dock och erkänner det sakförhållandet, att i de äldsta
handskrifterna träffas -msk omvexlande med -mk ofta i 1. plur.,
under det att -msk är mycket sällsynt i 1. sing. Att -msk höll sig
längre i plur. än i sing., anses hafva sin grund i ett slags
folkety-mologi, som oriktigt uppfattade 1. sing. såsom sammansatt med mik.
Då man vidare i regeln hade u framför -mk, förorsakade detta ofta
i conjunctiven en förändring af -imk (för -imsk] till -umk\ därigenom
hade man fått en, från början icke befintlig, åtskilnad mellan
singular-och pluralformerna. Mot denna sin förklaring finner Wimmer väl, att
.åtskilliga invändningar kunna göras; man kunde ju påstå, att sådana
former, som ek kômumk vore bildade i analogi med pluralis, enär en
:mängd singularformer sammanfalla med 1. plur. (rååumk o. s. v.),
1 Lyngby framställes af Wimmer såsom upphofsman till den nämnda
åsigten, och Heyne namnes icke, ehuru denne har prioritet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
