Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Om norröna medialformer paa -umk i första personen singularis (Theodor Wisén)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376
och på samma sätt kunde former på -imk för -umk i conj. vara
öfverförda från plur. till sing.; slutligen kunde också 1. sing. på -umsk>
uppstå i st. f. former på -mk, då man i plur. så ofta hade samma
vexling i ändelsen. Möjligheten af alt detta vill Wimmer ej bestrida,
men finner den förklaringen säkrast, som förutsätter samma
utveckling af alla formerna, och detta så mycket heldre, som den motsatta
åsigten dock måste för ett stort antal former följa samma
förklaring,-som Wimmer tillämper för alla formerna, att de nämligen äro
bildade i analogi med pluralis. Äfven i det hänseendet finner Wimmer
sin förklaring vara enklare än föregångarnes, att han anser
pronomenet sik vara fogadt till alla personer både i sing. och plur., hvilket
öfverensstämmer med förhållandet i de språk, som i likhet med de
nordiska utvecklat en reflexiv verbalform.
Till Wimmers åsigt tyckes äfven Brenner1 hufvudsakligen
ansluta sig, då han förklarar mediopassivets tillkomst sålunda, att pron.
reflex, först vidfogats 3. sing. och plur., sedermera äfven till 1. plur.
med ändelsen -umsk] detta -umsk antages snart hafva öfvergått till*
-umk, som blifvit uppfattad t såsom sammansatt med mik och i följd
däraf användt i 1. sing. Yidare anmärkes ock, att u vanligen
förekommer i stället för i hos 1. pers. conj.; således -um(s)k för im(s)k>-
Efter denna öfverblick af de vigtigaste tydningsförsök, som
egnats den singulara reflexivformen på -umk, skola vi till ett närmare
skärskådande upptaga de skäl, som anförts för den meningen, att man
i nämnda verbalform hade en pluralbildning med vidhängdt
pronomen,-detta må nu vara mik eller sik eller ek. Det första, som ingifver
betänklighet mot Rasks, Rydqvists och Wimmers mening, är just deras
antagande af en pluralbildning med singular function. Det är
visserligen sant, att språkens historia företer flere exempel på formers
öfverflyttning från deras egentliga plats till en för dem mera främmande,
att former utjemnas och likdanas med hvarandra, hvarigenom
formrikedomen förminskas och böjningssätten förenklas, men denna språ*
kets nivellerande tendens tillhör snarare en tid, då formerna blifvit
afslipade och därigenom mist sin gamla betydelse, än det språkskede,
då böjningssättet ännu upprätthålles med full lifskraft. Hvarhelst
imellertid under språkets utveckling en likdaning bildas, eller en form
undantränges af en annan, så måste man åtminstone söka en
anledning till en dylik företeelse, och först sedan någon antaglig sådan
blifvit funnen, kan ett förklaringsförsök därpå grundas.
Tända vi oss då i främsta rummet till Kydqvists mening, så
finner man i hela hans framställning icke mera än ett enda skäl anfördt,
hvarföre pluralformen skulle hafva kommit till användning i reflexivets
1. sing. Det vore nämligen i sådana ord, där bemärkelsen icke
nödvändigt måste fattas såsom reflexiv, t. ex. bjaåumk^ rafoumk m. fl.r
till hvilka då ek (icke mik) skulle vara suffigeradt, och där
pluralformen möjligen vore väld, när ett till singularstammen fogadt k skulle-
5 Jfr. Altnord. Handbuch (Leipzig 1882), § 98,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
