Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Om norröna medialformer paa -umk i första personen singularis (Theodor Wisén)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
379
många skäl tenderar. Att -sk vann ett sådant herravälde, förklaras
lätt däraf, att detta suffix ursprungligen hade hemul till både 3. sing.
och 3. plur., och att det genom sjelfva sin form beqvämare än andra
egnar sig för suffigering. Det af Wimmer åberopade förhållandet,
att Slaviska och Litauiska språken bilda sitt medium genom att foga
det reflexiva pronomenet till activets alla personer, bevisar icke, att
så äfven ursprungligen skett, utan endast att dessa språk redan i
det äldsta skede, som vi känna dem, i denna punkt genomfört den
likdaning, som på nordiskt område möter oss både i gammal och
ny danska och svenska, men som uti norrönan först senare
uppnåddes genom att ur 1. sing. undantränga -umk (-umsk, -umzf). Och
vidare! Om man redan från begynnelsen hade haft att foga -sk till
activets 1. sing., månne språkinstinkten på den tiden får antagas
hafva varit så bortkommen, att man ej kunnat sammansätta t. ex. 1.
sing. kalla med -sic till ett enkelt kallask, utan i stället tillskapat ett
från den ståndpunkten alldeles obegripligt kgllumk eller kgllumsk?
Och när man af 3. sing. kom -f- sk kunde sammanlägga ett komsk,
hvarför då till den likljudande 1. sing. kom ej använda samma komsk,
utan bilda ett tillkonstladt kómumk eller kvámumk? Man kan
visserligen svara, att denna differentiering blifvit gjord just för att ej
1. sing. komsk och 3 sing. komsk skulle förvexlas, eller för att 1.
sing. kallask ej skulle blifva lika med 2. och 3. sing. Det kan dock
med alt skäl betviflas, att en sådan afsigt gjort sig gällande, och
utvägen vore i alla fall misslyckad, då man genom upptagandet af
kgllumk och kómumk i 1. sing. möjliggjort en förvexling med 1. plur.
Det nyare språket har ej heller rönt någon olägenhet genom att låta
likdaningen genomföras till full conseqvens. Men denna användning
af -sk> -st, -s i alla personer, är i de nordiska språken medgifven
endast där suffixet sammansmält med activet till en verklig
böjningsform; återtager detta suffix sin ursprungliga egenskap af sjelfständigt
ord, är det ock i våra språk absolut inskränkt till 3. pers., och ett
sådant uttryck som vi betacka sig, motsvarande det af Grimm och
Wimmer anförda wir bedanken sich o. dyl., vore ur skandisk
synpunkt en soloecism eller rättare en omöjlighet, både i det s. k.
riksspråket och i landsmålen; hvilket förhållande äfven i sin mon talar
emot ursprungligheten af att använda -sk, st, -s i alla verbets
personer.
I full öfverensstämmelse med Wimmers hela theori står
naturligtvis äfven hans mening, att -umsk är den äldre och riktigare
formen i mediets 1. sing., i stället för -umk. Men mot detta antagande
strider på det bestämdaste handskrifternas vitnesbörd; en
omständighet, som i denna fråga synes hafva en afgörande betydelse.
Verkliga förhållandet är, att i de aldra äldsta handskrifterna förekommer
endast -umk i 1. sing., under det att -umk och -umsk omvexla i 1.
plur. Det är ock redan af Wimmer anmärkt, att det äldsta
fragmentet af Elucidarius såväl som den Stockholmska Homilieboken icke
förete något enda exempel på -umsk i 1. sing. Så är ock förhål-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
