Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Om norröna medialformer paa -umk i första personen singularis (Theodor Wisén)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
383
umk, fgrumk, bjÖðumk till antalet af analogibildningar, blefve dessa*
ändock betydligt färre än de regelbundna medialformerna.
Resultatet af vår undersökning har således blifvit:
1) att alla reflexivformer på -umk i 1. sing., med undantag af præt.
ind. i de starka verben, på normalt sätt tillkommit genom att
suffigera mik till motsvarande activform ;
2) att 1. sing. præt. ind. af de starka verbens reflexivform är en^
senare tillkommen analogibildning, hvars plurala gestalt härrör
från de normala medialbildningarnas tillfälliga likhet med
pluralformer ;
3) att sådana activformer, som domi, ver, bind, f er, by§ o. dyl.
äro yngre än reflexivformens tillkomst, hvilken senare återigen
förutsätter sådana grundformer som kalla (1. sing. ind. och conj.),
lag§a, *verju, *fgru, *bjoåu o. dyl.;
4) att reflexivformens 1. sing. conj. rätteligen och ursprungligen
ändas på -umk, hvilken ändelse sedermera omvexlar med -imk
(-emk), liksom i activum det äldre -a öfvergår till -i. Detta
-imk användes temligen tidigt såsom ett lämpligt medel att
särskilja indicativen från conjunctiven. Möjligen har ock 1. plur.
på -imk föranledt användning af samma ändelse i 1. sing.
Tillägg". Då man vid användning af de ofvan omförmälda
formerna i 1. sing. på -umJc hade ett tydligt medvetande om formens
uppkomst genom suffigering af -mik, låg det nära till hands att äfven
till en tredje personens activform suffigera ett därtill hörande mik,
naturligtvis icke för att åstadkomma en reflexivbildning, hvilket här
vore en orimlighet, utan för att få en i metriskt afseende mera
användbar, verbet och pronomenet inneslutande, form, hvarför vi också
endast i skaldespråket finna mik vidhängdt 3dje personens
verbal-bildningar. Lättast skedde en sådan conglutination vid 3. pl ur. act.
på -u, hvarigenom sådana former som raku-mk (råku mik), erumk
(eru mér), staåumk (stoåu mer) på ett mycket enkelt sätt
uppkommit. Men då i de starka verben 1. och 3. sing. præt. sammanfalla
i activum, var det ju ock skäl att låta dessa former till utseendet
sammanfalla äfven då till dem suffigerades ett mik j när det hette
ek bauð, hann baitô, ek gaf, hann gaf, måste det ock heta ek
btå-umk, hann byfoumk, ek g af umk, hann g af umk o. s. v., huru olika i
olika fall betydelsen af btåumk, gå f umk än måtte vara. Man kan
således säga, att i detta hänseende 3dje personens conglutinerade
former rönt inflytande af de reflexiva; ehuru man visserligen vid de
förra äfven tog sig den friheten att för versmåttets skull förkorta
ett gaf umk till gaf umk 1. ggfumk. Då vidare ett slutande -r i
metriskt afseende (såsom man finner af otaliga assonanser) är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
