Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Om norröna medialformer paa -umk i första personen singularis (Theodor Wisén)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oväsentligt, måste både af 1. sing. (ek) verp, (ek) stend, och af 3. sing.
(hann) verpr, (hann) stendr, vid tillsats af mik uppkomma verpumk,
sfondumk. I analogi med 3. sing. verpumk o. dyl. bildades äfven 3.
sing. erumk (d. v. s. er-umk, att skilja från eru-mk). Och enär redan
vid reflexivformernas bildning suffixet mk fungerade både som
accusativ och dativ (t. ex. ek kollumk = ek kalla mik; ek bregðumk =
ek bregð mér), så är det klart, att nämnda suffix äfven uti de
synbarligen senare tillkomna 3dje personens conglutinationsformer har
samma dubbla function, så att verpumk, stondumk kunna upplösas
både verpr mik, stendr mik och verpr mér, stendr mér, alt efter
sammanhangets fordran. Det är därföre icke troligt, att man, såsom
Wimmer (anf. st. sid. 192) antager, ursprungligen här användt två
enklitiska former, en på -umk (för mik), och en på -umr (för mér),
samt att man sedan förändrat detta -umr antingen till -um, i
öfverensstämmelse med ändelsen i dat. plur., eller till -umk. Anledningen
till skrifsättet erum (i betydelse er mér) i stället för det
fullständigare erumk hafva vi ofvanför antydt; formen erum användes såsom
upplösning för en lång stafvelse, och har därför blifvit föredragen
framför erumk i syfte att undvika positionslängd i senare stafvelsen,
hvilken position skulle gjort sig än mera märkbar, om det efter
erum(k) följande ordet börjar med consonant. Handskrifternas
skrifsätt ván erum rómu, mjok erum tregt kan därföre gerna bibehållas,
men den gamla förklaringen bör följas, att erum står i stället för
erumk, här betecknande er mér. Den nu gifna förklaringen af
erum utesluter naturligtvis icke möjligheten af att på något ställe ett
erum kan vara blott och bart ett skriffel för erumk. Slutligen må
anmärkas, att dessa conglutinationsformer, som oftast användas vid
de starka verben, synbarligen hafva uteslutande metriska skäl att
tacka för sin tillvaro och att de endast till inskränkt antal
förekomma.
Lund, i Augusti 1883.
theodor wisén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
