Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strödda språkhistoriska bidrag (Fredr. Tamm)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
betecknar träd som alstrar juni-. Man finge sålunda en
indoeurop. i-stam *jømi-, germ. *jaini-, urnord. *aini~ som
grundform till det svenska en f. och till förra delen af det
latinska ordet (där långt u motsvarar indoeur. oi såsom t. ex. i
räkneordet unus) jämte ia-stammen joinio- med kollektiv
grundbetydelse i isl. einir.
Fair m. isl., fsv. fal m. rörformiga delen af järnet på ett
vapen eller redskap, hvilken omsluter ändan af skaftet och
fastnaglas vid densamma; nysv. och no. dial. fal m. i liknande
betydelse. Ordet synes kunna höra till samma rot som det
starka verbet isl. fela gömma, fsv. fiæla, nysv. dial. fjäla stoppa
(t. ex. stoppa korf), got. filhan o. s. v. Grundbegreppet af
detta verb synes snarast vara "stoppa, sticka in". Substantivet,
hvars urgermanska form skulle vara falho-, betecknar således
kanske egentligen det hvari något stoppas in; här särskildt den
hålk hvari ändan af skaftet på ett vapen o. s. v. stickes in.
Os n. nysv. stark lukt; da. oes\ häraf verbet osa lukta
starkt, d. ose. Ifall det är riktigt att förklara det tyska oidet
mus n., f ht. muos, f sax. mös af ett urgerm. *møsø-, uppkommet
af ett äldre *môt-tó-, participbildning till en rotform mot,
stående i afljudsförhållande -titt roten ma£.-i germ. subst.
*mati-mat, så kunde man på samma sätt här tänka sig ett urgerm.
*oso- af *ot-to, afledd af en g.ermansk rot 6t, afljudsform med
lång vokal till samma rot som finnes med kort o i lat. odör
och grek. verbet ø£>, oðwða lukta. En sådan rotform med
lång vokal finnes i litauiskan, som har ett verb usti lukta (stam
o o
ud-) och subst. udimas lukt.
Vanka v. i sv. dial. och äldre literatur (ännu t. ex. hos
Sahlstedt; jfr Arkiv II 274), på 1500-talet äfven wonJca, nysv.
riksspr. vankas, no. vanka, da. vanke, öfverallt i samma bet.
vara att tillgå, vara att få, bestås. Detta verb, som väl
egentligen är ett opersonligt aktivt verb, kan redan i följd af denna
sin egenskap icke gärna sammanställas med ett annat vanka gå
ostadigt af och an (såsom Rydqvist vill, se VI 500 f.); och huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
