Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nordiska språkens nasalerade vokaler (A. Noreen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
ensam, ri’e’sa rensa o. d. Att ordet är lånord i dalskan, synes
mig sannolikt, enär man annars snarast väntar sig formen ås (isl.
Mss) i öfverensstämmelse med så många andra ålderdomliga
nordiska dialekter. Ursprunglig och etymologiskt berättigad kan
nasaleringen icke gärna vara, såsom framgår af fht. heisi, heis,
d. v. s. urgerm. *hais-. Ty huru man än tänker sig ordets
etymologi - någon antaglig sådan är ännu ingenstädes framstäld
-, lar ordet väl dock aldrig kunnat hafva en redan i
urgermansk tid försvunnen nasal .mellan diftongen ai och s. För min
del är jag af den meningen, att ordets både form och betydelse
otvunget ställer det i närmaste släktskapsförhållande till isl.
hvisJcra, hvisla, fht. hvispalon, ägs. hwisprian. Hes är sålunda
egentligen detsamma som "hviskande". En skenbar formell
svårighet vid denna sammanställning ligger i uddljudet h för hv.
Men man måste observera, att af den ieur. rot qeis, som ligger
till grund för de nyssnämda verben, måste inom den germanska
språkfamiljen afljudsformen qois med uppgifvande af gutturalens
labialisering fore labialiserad vokal (enligt de af Osthoff numera
med framgång faststälda reglerna, s. Beitr. VIII, 256 ff.x) utveckla
sig till kois, hvaraf blir urgerm. hais-, under det att qeis ger
urgerm. hwis-.2
1 Jfr ock Kluge, Germ. Conj. s. 42; H. Möller, Engi. Stud. III, 153 och
Beitr. VII, 482; Bezzenberger, Bezz. Beitr. V, 175 (där dock en mängd
exempel äro orätt valda).
2 På samma sätt vill jag förklara växlingen hv: h, Jcv: Jc i åtskilliga
andra fall, af hvilka några här må påpekas. Den ieur. pronominalroten
qe-, qo- (gr. TTO-, lat. quo-) ger ljudlagsenligt germ. hwe-, ha-, och got.
Tiwas borde sålunda ljudlagsenligt hafva böjts: nom. m. *has, nom. ack.
n. *ha (*hata kan tänkas, ehuru got. literaturen ej har att uppvisa
något *hwata = isl. hvat\ ack. m» *hana, men gen. hwis, instr. hwe. Got.
har öfveralt genomfört hw, men de nordiska språken bevarat några
rester af den gamla stammen ha-» Nom. m. ha(r) råkas som bekant
stundom i fsv. (Vgl. I en gng, God. Bur. två ggr har, Kg. St. en gng
ha; Ögl. en gng har, men i bet. "hvarje", hvarför kanske - Ögl:s harr,
hvarom s. nedan) och efter min mening äfven i isl. horvetna (gammal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
