Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nordiska språkens nasalerade vokaler (A. Noreen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
första sammansättningsleden kan man tänka på etymologiskt
sammanhang med flera olika ordgrupper, vare sig den, till hvilken
got. hähan hänga hör, eller isl. Mr haj (med nasalt á enligt Sn.
E.), eller isl. M plåga (jfr lit. kånka kval), eller isl. hestr (urg.
*hi[n]histo2, *hangistoz; jfr lit. Jcinkyti sadla, sela), eller möjligen
ägs. höh häl. - Att däremot korta vokaler förlorat sin nasalitet,
framgår af gen. pl. marika (Mæringa) och ack. sg. ntr. tualfta.
þritaunta, där ändelsen uti urgermansk tid måste hafva haft lång
nasalerad vokal.
IV. Forsaringen (seBugge, Eingen i Forsa kirke, Christ.
1877), hvars inskrift är till sin affattningstid betydligt yngre än
Eökstenens, har också i följd däraf hunnit att uppgifva
nasaleringen hos korta vokaler, vare sig att nasalen kvarstår såsom i
an (hann), anunr (Qnundr\ tuiskilan (tvisgillan1) eller bortfallit
1 Bugge (anf. st. s. 10) anser - som jag tror med orätt - II här bero
på assimilation af Id i isl. gildr, men han anmärker mycket riktigt,
att denna (i yngre svenska så allmänna och odisputabelt redan på
1400-talet befintliga) assimilation icke påträffas i de älsta fsv.
handskrifterna, ej häller i någon runinskrift. Visserligen måste detta
påstående något modifieras, enär jag vid ett noggrant genomgående af
Lydekini anteckningar (frän omkr. 1300) funnit flere fall af U i st. f.
isl. Id, men dessa äro alla - liksom Forsaringens hithörande exempel
- af den art, att jag, i stället för att förlägga assimilationen af Id till
en så tidig period, föredrager att fatta deras II såsom ursprungligt lp.
Lydekinus har flere gånger gialla (isl. gjalda), ptc. gullit, och den icke
mycket yngre Södermanna L. gicella (jfr ock utgiælla MB I, forgiælla
Fredr., forgæla Siæl. Tr.), gullin (jfr unt-, van- gullin MB I); pret. pl,
gullo träffas i Rimkr., pret sg. gäll i folkvisor (se Geijer-Afzelius I,
171). Jag antar, att detta verb - liksom ock det därmed
sammanhängande adj. gildr och subst. fsv. gæld, gæll (R. II, 103) och gildi, gilli -
ursprungligen haft en af Vernerska lagen reglerad växling mellan p
och d på samma sätt som isl. finna, fann, fundom, fundenn. I de
öfriga germ. språken har d utträngt p. SL zlada tyckes genom sitt d
(ieur. dh) tala emot denna tydning, men kan vara germ. lånord, hvilket
också Kluge (Et. Wtb.) framhåller såsom en möjlighet. Dentalen i
gjælda förmodar jag från början hafva varit blott presensbildande -
såsom i bregða (ieur. *bhregh-to enligt Bartholomæ’ska regeln^ se Ar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
