Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Han ock hon (August Schagerström)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
Mask. nom. fsv. hon, æn i VQ-L. I fattar jag med
Flodström (N. T. f. Fil. N. E. IV, s. 62), Karlsson (Arkiv
I, s. 389) ock O tm an (Äldre Västgötalagen, s. 53) häldre såsom
en fornsvensk motsvarighet till isl. enn (jfr Schagerström,
Vätömålet, s. 85), än med Kock såsom beroende på
försvagning af a till (B i obetonad ställning, i hvilket fall man ju
borde vänta att såväl i isl. som i fsv. möta denna form oftare
än på ett par enstaka ställen i VGrL.
Mask. gen. hansa på svenska runor (Rydqvist, Sv. Spr.
L. II, s. 479), bestyrkt af Gröta dialekter, kan vara
analogibildning efter gen. -a hos svaga mask. samt -ar hos starka
subst. ock pron. hennar, hvilken ändelse särskildt i ö-ötaland
tidigt förlorade slut -r (jfr gen. sing, andirsa, lafrintza, Jönissa
i Vätömålet s. 54). De af Rydqvist på samma ställe
anförda honis, hianis förstår jag ej; kanske bero de på
felristning eller felläsning.
Mask. dat. isl. hgnum är w-omljudsform af äldre *hánum;
hgnom har antingen genom förkortning uppstått ur hgnom eller
ock genom w-omljud direkte ur ett betonadt, men redan fore
w-omljudsperioden förkortadt *hanom (jfr hana af äldre håna);
honom beror antingen på förkortning af honum (se Wimmer
Oldn. Læseb., 3 udg., s. XII), en form som.framgått ur hßnom1)
Se Noreens Grammatik §§ 74, 2, 79. Noreen har emellertid senare
i Arkiv III, s. 38 f., yttrat starka tvifvel om öfvergången $ >. ó ock är
numera benägen att förklara ö i sådan ställning såsom afljud af kort
a. Medgifvet att ett sådant antagande är möjligt ock sannolikt i vissa
fall, såsom pluralformerna ófom, kóðom o. d., óln, spónn, prep. ön (jfr
grek. åvsu samt Schmidt i Kuhns Z. XXVI, s. 24),är det icke därför
sagdt, att ö måste på samma sätt förklaras i alla dylika fall,
eksempelvis sådana ord, där det endast träffas i former, hvilka i ändelsen
förr haft eller ännu hafva ett o, u, såsom pópóro, hón, honom.
Synnerligen med afseende på detta pronomen synes det mig betänkligt
att antaga afljud såsom faktor till vokalväkslingen, såvida man ej
samtidigt kan gifva skäl för hvarför de olika vokalerna träffas i just
de former, där de nu faktiskt förekomma, ock ej i andra, t. eks. hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
