Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Han ock hon (August Schagerström)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
kon som gymul till ggmol. Hvad fornsvenskan vidkommer,
ser jag intet skäl för att med Leffler antaga hun såsom den
absolut älsta formen (af L. åberopad såsom stöd för hans
härledning af hun ur su) endast därför, att VGrL I
uteslutande eger denna förrn, hvilket i min tanke enklast kan
förklaras genom denna lags förkärlek för u i obetonad stafvelse.
lertid inom språkets värd alltför vanliga för att kunna utgöra ett
bevis mot den gamla uppfattningen, som, innan man lyckas upptäcka ett
runristadt ord med dylikt ändelse -o, -u fore w-omljudsperioden, är
minst lika berättigad som den nya, allrahälst då ett ock annat kan
invändas mot Pauls åsikt. Sålunda träffas dels ord utan spår af or
u i ändelser, där idg. o ligger till grund, såsom dat. plur. -gndom
af ord på -ande (= idg. -ont-), dels andra med ändelse -o, u, som icke
kan ledas från ett idg. o. Sådana äro fem. n$JcJc(v)or, ggmol af
nak-Jcvarr, gamall; nakJcvarr är en nordisk nybildning af den art, att dess
sista sammansättningsled vid tiden för dess tillkomst måste antagas
ha haft stark betoning ock följaktligen vokalen a; i gamall är a
likasom i vesall en specielt nordisk alstring, utan grund i något idg. o.
Att med afseende på ngkJc(v)or, ggmol antaga, att g är den
ursprung-liga ändelsevokalen ock att denna senare fått vika för o, u genom anal.
med gnnor, yðor, okkor, yhJcor ock andra adjektiv på -all, gar
visserligen för sig, men i så ytterst vanliga ord kunde man likväl vänta att
någon enda gång se den äldre vokalen bevarad, allrahälst som vesall
har både formerna ves$l ock vesul i fullt bruk jämte hvarandra. Af
enahanda art äro ock orden på -an, hvilka i urnordisk tid i dat. plur.
böra ha ändats på -ariom (Noreen, Gramm. §§ 58, 60, 120), där
således i den på a följande stafvelsen stod ett stafvelsebildande i, icke
ett o, ock där altså isl. -urom blir oförklaradt af den nya teorien.
Till sist må anmärkas, att dubbelformerna med g ock o lika lätt
förklaras med hjälp af den gamla teorien, som af den nya.
Ändelsevo-kalernas kvarstående i 3-stafviga former såsom Jieilagir, vesalir, óðali,,
héraði, foraði o. d. gör troligt, att afledningsändelsen tämligen länge
kunde uttalas med stark biton, kanske rent af med hufvudton, ock i
sådant fall måste vid w-omljudstiden i ändelsen uppstå ett Q (så i
heilyg, vesgl, oogl, hergd, forgð); om däremot ändelsen var
jämförelsevis obetonad, ett uttal, som bevisas af de kontraherade helgir, véslirr
óóli, labialiserades ändeisens a ända till o, w.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
