Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Han ock hon (August Schagerström)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
Grottlandslagens haan, han saknar ^-omljud ock förhåller sig
till isl. *~hyn, som G-L. hagg till isl. hygg, fsv. hög, hug (jfr
Söderberg, Forngutn. ljud], s. 27). Smålandslagens höön
motsvarar isl. *h$n i betonad ställning. Att w-omljudet ai det
korta a,|hade en viss frändskap med ö-ljud, framgår dels af
den tidiga öfvergången från isl. Q till ø (enligt Noreens
Gramm. § 81 redan under 1200-talet), dels af öfvergången
från äldre QU till fsv. ö samt sådana fsv. former som öl (jfr
dock Noreen i Arkiv I, s. 166 f.), örn, jämförda med isl. p/r
Qrn. Det kan därför ej vara för djärft att antaga, att äfven
Q, åtminstone dialektiskt, haft ett därmed analogt ljud,
bevaradt i Smålandslagens höön, lika väl som i Uplandslagen»
(Manh. B. XII, 6 i cod. A, C) dat. pl. ölum (= isl. glöm) af al,
f. rem. Detta synes mig nämligen vara den enda möjliga
utvägen att förklara ö-ljudet i denna form, hvilken ej gärna
kan bero på i-omljud af gammalt o, då isl. ol (enligt Fritzner
ock Vigfusson) är o-stam med plur. -ar. Ännu osannolikare
är en sådan uppfattning af ö i höön, där en antaglig
anledning till i-omljud torde vara så godt som omöjlig att finna.
Fem. gen. dat. hennar, henne ha uppstått ur *h£nRaR, *h$nRe,
utvecklade ur ännu äldre *hániRaR, *hániRe, analogt med
kom-parat. dypre ur äldre *diupiRe. Formerna hennar, henne,
skyddade genom flitigt bruk, äro sålunda dyrbara lämningar från
den tid, då adjektiv med långstafvig stam ljudlagsenligt i
gen. dat. sing. fem. uppvisade Oomljudd rotvokal på grund
af ändeisens efter omljudstiden bortfallna i, hvars
förhistoriska tillvaro i dessa former, redan antagen af Sievers i
Beitr. II, s. 111 f. ock senare afMahlow i Arkiv II, s. 148,
genom hennar, henne således torde få anses bevisad. Att
andra adjektiv genom analogibildning åter aflägsnat ett
Ijud-enligt i-omljud i dessa former, är ej ett vanskligare antagande,
än att samma anledning utplånat hvarje spår af i-omljud i
sådana fall som valfår, 2 pl. farit (Noreen, Arkiv I, s. 151).
De ytterst sällsynta fornsvenska hannar, hanne förklaras, så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
