Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Málaháttr. Ett bidrag till norröna metriken (Theodor Wisén)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
vara lika regelbundet och följdriktigt tillämpadt, som något
annat metrum i den fornskandiska poesien.
Då man i allmänhet icke (utom i typen Gl) förlade
stuðlarne till två omedelbart efter hvarandra följande
staf-velser, är det klart, att det nästan uteslutande är typen E 2
(och E 3), hvarest andra stuðillenn uppbäres af stafvelse med
biton. Emellertid förekomma äfven uti EI, ehuru ytterst
sällan, bistafvarne så stälda, att andra stuðillenn nödvändigt
måste förläggas till första taktens biton, såsom synes af
Atlm. 705, tre tekr at hníga. Detta exempel är af särskildt
intresse derför, att här ingen missuppfattning af stuðlarnes
förhållande till ictus och biton ens är möjlig, såvida man ej
vill uppgifva anspråket att hänföra denna versrad till någon
af ofvan anförda vexelformer.
Kunde emellertid försöket att till D-typen räkna
åtskilliga på tvåstafviga ord slutande udda verser hemta ett
skenbart stöd från alliterationen, så är sådant icke möjligt i fråga
om lika beskaffade jemna versrader. Icke dess mindre har
Sievers i sin ofta åberopade text äfven vid de jemna verserna
låtit D l godtyckligt och obehörigt inkräkta på E 2.
Hvarföre sådana verser, som t. ex.
fr/*ð i hug sinum (str. 332), heyrðu frol segja (str. 444),
hugði gott nanum (str. 34*), j allir ní kcföu (str. 468),
blifvit räknade till typen D l, under det att andra, såsom t. ex.
brugðusk heldr refåir (str. 364),
yyfoit litt hurðum (str. 452),
niðja fjgr varði (str. 476),
unz) mföjan dag liddi (str. 502),
hafva subsumerats under vexelformen E 2, har väl närmast
berott på något subjectivt tycke. Likväl har jag trott mig
finna, att versraden oftast (ehuru visst icke alltid) blifvit
räknad till D l, om det tvåstafviga slutordet föregås af en
enstafvig substantiv- eller adjectivform: eljes har man bestämt
sig för E 2. Det är dock tydligt, att ingen särskild ordklass
kan hafva anspråk på att uppbära ictus mera än andrå;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
