- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Tredie Bind. 1886 /
235

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Etymologiska bidrag (Evald Lidén)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Etymologiska bidrag.



já (adv.).

Det isländska ordet já, fsv. ia ja synes stå i strid mot den
allmänna regeln, att uddljudande urgermanskt j bortfaller i
nordiskan. De försök, som blifvit gjorda, att gifva en ljudlagsenlig
förklaring af denna afvikelse, äro svaga och framstälda med mycken
tvekan. B ur g s (Die älteren nord. runeninschriften, s. 103) med
anledning af Järsbergsstenens iah uppstälda regel, att j skulle
qvarstå i början af urnordiskt en-stafviga ord, är obevislig och
osannolik, då hvarken Ijudfysiologi eller språkliga fakta tala derför1.
Andra gissningar, som jag hort muntligen framkastas, såsom atb
man enkom för detta ord (ordgrupp) skulle postulera ett annat
uttal af j (spirantiskt) än eljes, eller att det uttalats med en särskild
energi och derför motstått afnötningen, äro lika osannolika. Icke
heller är det rimligt, att ett i alla nordiska dialekter så vanligt
ord skulle vara ett lån. - Jag vill framställa en annan hypotes, som
förefaller mig mera hållbar, att uddljudande j qvarstått i já på
grund af ordets ständiga förekomst i itererad och enklitisk
användning. I det nysvenska talspråket brukas ja ytterst ofta, kanske
öfvervägande, i förbindelse med en mängd partiklar, vanligen
enklitiskt, t. ex. i uttrycken: ä ja, nåja, ack ja, jaha ja, ja visst ja;
vidare: jag ja, han ja, vi ja, sä ja, nu ja, gossen ja, om jag hör ja
o. s. v. (jfr. Rydqvist, Sv. Spr. L. V, s. 210). Iteration af ja
är likaledes mycket vanlig i nysvenskan: ja ja, ja ja män o. s. v.
Fritzner och Vigfusson citera ur isländskan exempel på jaja,
j feja1*; jur-jôr, jir-jor (hvarom mera nedan) är t. o. m. regel.

1 De enda, så vidt jag känner, urnor diska ord, som utom iah skulle
falla under Burgs regel, nemligen pronomenen it och ér < urgerm.
*jit, *jiz, måste under alla omständigheter förlora sitt j, eftersom i
närmast följer.

2 Förbindelsen jaja synes vara så gammal, att dess förra a kunnat
erhålla i-omljud genom det följande j. - Citat af denna och de
följande isländska partiklarna finnas hos Vigfusson, Dictionary, s.
XXVIII och under de resp. orden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:16:44 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1886/0239.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free