Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Långa ändelsevokaler i det nordiska fornspråket (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
se K. H. Karlsson och Kock i den senares Studier öfver fsv^
ljudlära II 310 fif.), så att a bibehålles efter kort men
öfvergår till æ efter lång rotstafvelse: høyræ ’höra’ men gera
’göra’ etc. Detta ådagalägger, att Östlandet användt nyss
nämnda akcentuering. Sedan har äfven (oberoende af min
undersökning) Hj. Falk i just nu utkomna häfte af Arkiv (III
289 fif.) på helt annan väg ansett sig komma till det resultat,
att en tendens till dylik akcentuering skulle hafva varit
gemensamt germanisk, och äfven han ser en reflex af denna
akcentuering i den ännu af vissa norska bygdemål och af
Elfdalsmålet använda akcentueringen.
Emellertid visar Elfdalsmålet (som ännu eger kvar den
fsv. vokalbalansen i : e)1 äfven en vokalbalans á : a,
motsvarande den fsv. och fnorska vokalbalansen a : æ, så att i målet
ändeisens a blifvit å efter kort men bibehållits som a efter
lång rotstafvelse: ttvå "lefva" men brinn a "brinna" etc.;
hvilket åter (enligt Noreen; se hos Kock anf. arb. II, 550) bevisar
ett äldre stadium Iwá (med bibehållen ursprunglig längd hos
ultima) men brinna. Den stora öfverensstämmelsen mellan
fsv. och Elfdalsmålet beträffande akcentueringen, beträffande
vokalbalansen i : e samt beträffande den i fsv. dialektiskt
mötande vokalbalansen a : æ, jämförd med den elfdalska
balansen d (af a): ä, gör troligt, att äfven fsv. rspr. haft en
vokalbalans ä : ä (Iwä : brinna), fastän denna i regeln icke
framträder i handskrifterna, som merendels lemna
vokallängden obetecknad. Den i fsv. och fnorskan dialektiskt mötande
balansen a : æ är blott en vidare utveckling af denna. Af
liva : brinna blef genom försvagning af -ä till -æ Iwa: brinnæ
(jmf. Kock: Studier öfver fsv. Ijudlära II 551).
En reflex af denna fornspråkets vokalbalans ä : æ
återfinnes i vissa ålderdomliga norska och svenska bygdemål, i
hvilka ändeisens á (liksom i Elfdalsmålet) öfvergått till å,
1 Den fsv. vokalbalansen u : o är i målet delvis utplånad genom
analogi-inverkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
