Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om några germanska pronomen (Evald Lidén) - - III. Ett nord. demonstrativ-pronomen med suffixet -(û)h.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
fno. f ænn, fsv. f æn,l fht. den, fs. thena, north. ðene ev isl,
fann, fsv. (sällan) Jiarø, got. J5arøa, fs. tkana, ägs. ðørøø.
Egendomligt är nn i fann fanna, f enn fenna gent emot
vgerm. och got. n. Om - såsom troligt är - detta tyder
på en redan urgerm. dubbelformation med nn och. n (jfr. got.
ainnohun och kanske meinna Matth. XI: 10),2 så är i i fgutn.
finna att betrakta såsom ljudlagsenligt; det kan icke direkt
motsvara isl. e, fsv. <æ, som i stället måste anses infördt ur en
gång befintliga former med enkelt n (fno. f ænn skulle således
ljudlagsenligt heta*^mn; n i fsv. ~þæn kan betyda såväl n som nri).
Biformen isl. pennan, fsv. finan Liljegren 697 beror på
anslutning till stark adjektivflexion ("blindan").
Angående uteblifvandet af brytning (resp. u-omljud i fann
< urn. *fannu) se ofvan under dat. l]jeima\
De älsta nord. formerna böra således ha varit *fannöh
(^fanöli), *fenöh, *J>innöh.
3) Nom. och ack. sing, neutr. isl. fetta, fsv. fætta; det
senare råkas redan på Forsa-ringen och Björkö-stenen tecknadt
fita. Äldre Vestg.-l. har en gång fatta. Fgutn. har fitta.
Dessa formers tt i förening med åtskilliga vestgermanska
former har föranledt mig att ofvan ponera ett urg. *fiffi
1 Bugge 1. c. sid. 114 ff. anser alla former med e Sif pron. ’den’ och
’denne’ bero på "lydsvækkelse." På liknande sätt antager Kock,
Tidskr. L Fil., N. E. III s. 256 f., Några atona sid. l ff’., Svensk
Akcent II, sid. 344 o. flerstädes, att dessa och likartade ord bero på
’försvagning’ af a > e (æ) i enklitisk-proklitisk ställning. Men för
så vidt anledningen till denna öfvergång är svag betoning, såsom
också Kock’s mening är, så borde den först och främst träifa alltid
obetonadt ändelse -a, hvilket dock icke är fallet - andra
invändningar att förtiga. En dylik ljudlag existerar säkerligen icke i den
äldre nordiskan; de af Kock derunder hänförda fallen förklaras
genom urgerm. vexling e <^> a.
2 [Not vid korrekturläsningen.] Angående ändelsen i ack. sing,
mask. af den starka adj.-böjningen se numer K. F. Johansson,
Bezzenb. Beitr. XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
