Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om några germanska pronomen (Evald Lidén) - - III. Ett nord. demonstrativ-pronomen med suffixet -(û)h.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
orden". Detta är omöjligt, ty intervokaliskt s bortfaller
aldrig i nordiskan.1 Bydqvist’s förslag (Sv. Spr. L. II, sid.
1 Angående de tre öfriga fall (subst. járn, adj. grjá, pron. varr), der
Bugge antager bortfall af intervok. s, meddelar doc. Noreen
följande:
"Isl. järn (så vanligen i äldre tid, se Gislason, Annaler 1863,
s. 401, Aarbøger 1866, s. 242 ff.; mera sällan) járn kan, om man ej
vill med Thurn ey s en (Keltoromanisch.es, s. 36) antaga lån från fir.
tarn, hvilket torde vara betänkligt, förklaras på följande sätt. Såsom
redan Möller (Beitr. VII, 547) antydt, har ordet en gång hafb
samma böjning som lat. femur, -inis, jecur, *-inis (genom
konta-mination -inoris) m. m.; d. v. s. en r-stam växlade med en rø-stam
inom paradigmet. .R-stammen isor (jfr i fråga om suffixets
voka-lisation gr. uðwp), isar (: isor = fht. wazzar, fs.watar : uowp-, jfr ock
bildningar som gr. yjrop, skr. áhar) har i germ. språk blott i höll,
ijser bevarats i sin renhet. I got. och isl. har den genom
kontamination med rø-stammen gifvit eisarn, isarn (jfr isl. skarn = axwp).
Abstammen izen (jfr i fråga om rotstafvelsens afljud förhållandet
mellan gr. oðwp, skr. udan och lit. vandu, got. wato; i fråga om
suffixet got. watin, -ins), isan (:izen = got. hairtan-é : Jiairtin-s)
föreligger i ägs. iren, som dock från r-stammen lånat i (fht. isan har
därifrån äfven s). Urnordiskt skall detta izan (öfvergånget till a-stam
liksom de ursprungliga w-stammarna isl. vatn, nafn) gifva nom.
*eBana, dat. *eE(a)ne, hvaraf sedan nom. *jaran, dat. *erne (möjligen
*enne, som dock väl snart skulle låna r från andra kasus). Häraf
genom utjämning järn, jarne (jfr megn, megne af megin, magne; jfr
ock den genomförda synkopen i n-stammarna vatn, nafn).
Vokallängden i biformen járn är väl att förklara som i pret. séra (sera),
snéra (snøra), prepos. yr, ør (ør-), úr, ór, pron. mér, pér, sér o. d.
fall, där kort och lång vokal växla fore ursprungligt E. - Isl. värr
utgår ej från germ. unsara-, som gåfve isl. *osarr, utan bör väl, ss.
redan L e skien (Declination, s. 155) antydt, föras till den duala
pronominalstammen ve, ve, i isl. vit, lit. vedu, si. ve, och som jag
äfven vill återfinna i den skr., en gång i Rigveda uppvisade, nom.
dual. värn samt i den isl. nom. pl. (se Gislason, Njála II, 602) vær
af urgerm. *vez. - Isl. (gen., dat. sg. í.) grjá "grå" hör ej till fs.,
mht. gris (ss. Bugge, ISorr. Fornkv. s. 441 antar), utan är identiskt
med grár, ägs. græg, således af en stam grévu-, oblikt gré(v)ja- (got.
nom. *grewus, ack. *graiana; isl. nom. grár, ack. grján). Förhållan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
