Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I-omljudet och den samnordiska förlusten af ändelsevokaler. (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
ålderdomliga svenska och norska bygdemål, dels däraf att
denna akcentuering ännu väsentligen lefver kvar i ett par af
våra allra ålderdomligaste nordiska mål (se Studier II anf.
st. och särskildt s. 356, Arkiv IV, 86 f. samt de där anförda
skrifterna).
Denna akcentuering bekräftas vidare fullkomligt af
runinskrifterna. På Sölvesborgsstenen (med den längre runradens
tecken och senast från omkring år 750) * finner man sålunda
-u bibehållet i w-stammen ack. sunu ’son’ med kort rotstafvelse,
däremot förloradt i w-stammen ack. asmut (Ásmund] med lång
rotstafvelse (jmf. Noreen i Arkiv III 26 noten, Bråte i
Bezzenbergers Beitr. XI, 190). Dessa M-stammar hafva alltså
behandlats på alldeles samma sätt som t. ex. ^-stammarna i
ägs. (sunu men år etc.), och orsaken måste hafva varit
densamma. 2
Förhållandet är enahanda på Helnässtenen, en af de allra
älsta danska stenarna med den kortare runraden; där har
man nämligen ack. sunu men ack. kufumuf (Gudmund). Det
bekräftas delvis ock af Eökst enen (från 900-talet) med
ändelsevo-kalerna bibehållna i sunuf karuR (d. v. s. garuR] isl. ggrr ’gjord7
af *garwaR) och sítifí (pres. sing, af sitia, alltså med ultimas i
uppkommet af ji; jmf. Hoffory i Gröttingische gel. Anzeigen
för 1885 nr. l s. 32 och Noreen i Arkiv III 28), alla med
1 Wimmer anser (hos Fr. Burg: Die älteren
nordischenßuneninschrif-ten 155) inskriften vara från denna tid. Efter Montelius’ uppsats i
Sv. Fornminnesföreningens tidskrift VI, 236 ff. har man att antaga,
det de älsta runinskrifterna med den längre runraden äro icke
obetydligt äldre, än de efter Wimmers åsigt (anf. st.) skulle vara. Då
emellertid Sölvesborgsstenen tillhör de yngre stenarna med den
längre runraden, inverkar M:s uppsats mindre på vår datering af
denna inskrift.
2 Jmf. härmed vidare sådana i nordsvenska och norska bygdemål
förekommande former som fara ’fara’ men brinn ’brinna’, utvecklade
ur fara med biakcent (levis) på ultima och brinna med lång
rotstafvelse och utan levis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
