Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I-omljudet och den samnordiska förlusten af ändelsevokaler. (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
längre i ett ord, när det utgör första leden af en komposition,
än annars; jmf. got. gu’fa-skaunei i Gottesgestalt’ men guf; fht.
brüti-gomo ’brudgum’ men brut etc. etc. Det borde därför
hafva hetat Jwfini-fang etc. ännu på en tid, då de enkla Jcvæn
etc. förlorat ändeisens i. Men man förstår då icke, hvarför i
råk strid häremot Jcvæn etc. hafva omljud, men Iwánfang etc.
sakna sådant.
Det är ett resonnemang af delvis liknande slag, som det
här s. 149 f. meddelade, som föranledt Hj. Falk att anf. st. s.
288 ff. opponera sig mot Sievers’ teori om den samnordiska
vokalförlusteii och att antaga, att den vestgermanska
akcen-tueringen äfven varit samnordisk och under en period
samgermansk. Beträffande ett dylikt direkt samband mellan
den vestgerm. och den här såsom samnordisk påvisade
akcen-tueringen delar jag hans åsigt, men däremot är efter min
mening hans stöd för denna åsigt icke hållbart, när han
nämligen söker göra troligt, att det hufvudsakligen är i nordiska
ord med kort rotstafvelse, som i-omljudet inträdt, under det
att detta omljud oftare skulle hafva uteblifvit i ord med
lång rotstafvelse. Han håller alltså fast vid den vanliga
uppfattningen, att frånvaron eller närvaron af i-omljud
obetingadt skulle afgöra tiden för vokalförlusten, men han drager
i tvifvelsmål, att det är i ord med kort rotstafvelse, som detta
omljud skulle saknas.
Det har emellertid, enligt min öfvertygelse, icke lyckats
honom att rubba pålitligheten af de af Sievers och andra
framlagda fakta.
Själf medgifver Falk, att bland sådana på ett äldre
språkstadium trestafviga former som imperff. tålda och démda etc. det
är orden med kort rotstafvelse som sakna omljud, men han
söker förklara detta däraf, att akcentförhållandena här skulle
hafva varit andra än i de urspr, tvåstafviga orden (s. 296
noten). Fastän således t. ex. *haltR med kort rotstafvelse skulle
haft biakcent på andra stafvelsen, och *gastiR med lång rot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
