- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Fjerde Bind. 1888 /
157

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I-omljudet och den samnordiska förlusten af ändelsevokaler. (Axel Kock)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

157

Häremot kan naturligtvis icke invändas att, när man af
säfulaR fick styjjlar vid synkopering af -w, man också af
luki-laR (nom. pl.) borde få lyldar (ej luklar) vid synkopering af i.
Ty dels förlorades som bekant andels e vokalen u senare än
ändelsevokalen i, dels verkade det äldre i-omljudet under en
annan period än det äldre w-omljudet.

Med denna uppfattning af i-omljudet sprides ljus äfven
öfver de isl. orden ø f U "natur, naturlig beskaffenhet", øjjlingr
"furste" och døglingr "furste". "Wimmer har i Det
philologisk-historiske Samfunds Mindeskrift 178 visat, att dessa ord i
första stafvelsen hafva både u- och i-omljud, enär utvecklingen
varit: ctôuli > ffili > ø f U1 (jmf. aþaT) samt dagulingr > dgglingr
> døglingr etc. Såsom Wimmer anmärker, måste i-omljudet
(af p) i dessa ord vara helt ungt, eftersom det inträdt efter
det att första stafvelsens a blifvit w-omljudt till Q. Fasthölle
man vid den vanliga uppfattningen af i-omljudet, skulle alltså
perioden för detsammas verkan hafva sträckt sig öfver en
oerhördt lång tid (eftersom det skulle verkat redan fore
bortfallandet af i i domido etc.). Genom här föreslagna teori blir
saken helt enkel. I øpli, øjjlingr, døglingr hafva vi exempel
på det äldre ^-omljtidet (med afnött u) och på det yngre
i-omljudet (med bibehållet i). Dessa ord gifva alltså äfven en
vink om den relativa kronologien för genomförandet af dessa

1 Häremot kan icke med fog invändas (såsom det enskildt skett till
mig), att øpli rätteligen borde skrifvas øpli med långt ø, enär dess
rotstafvelse innehölle ett annat afljuds stadium än apal, och ordet
närmast vore att sammanställa med opal. Enligt mig benäget
meddelad muntlig uppgift af dr. Ludvig Larsson härstädes förekomma
nämligen i nedanstående isl. handskrifter, hvilka tillhöra de allra
älsta, endast följande former. I Stockholmska homilieboken: øple S
ggr., eple 23 ggr.; i Cod. AM. 645, äldre delen: øple 5 ggr., gple l
gång; i Elucidarius: eple 5 ggr., eple 2 ggr., ople 5 ggr.; i Cod. AM.
1812, äldre delen: eple 3 ggr., eple l gång; och i ingen af dessa hskr.
möter ordet någonsin med akcenttecken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:17:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1888/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free