Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till nordisk språkhistoria (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
ket vanliga ortnamnet Åminne (t. ex. åtminstone två ställen
i Sörmlands, ett i hvart och ett af Jönköpings, Linköpings
och Norrbottens län; äfven i Aminnefors, Vermlands län); fsv.
misfyrma, misfirma af nysv. misfirma med i-ljudet (jmf. Noreen
anf. st.) öfverfördt från sing. pres. ind. (misfirmir), impf,
(mis-firmdi) och pres.konj. (misfirmi); fsv. misfyrmilse (ordet hittills
påvisadt blott l gång) af nysv. misfirmelse. Äfven detta subst.
har bidragit till att stadga i-ljudet i verbet misfirma. Hit
höra äfven de nysv. lungsiktig, vättusiktig, bleksMig etc.,
jämförda med mnt. suchtich (uttaladt med 2/-ljud), nht. süchtig,
ehuru ljudutvecklingen y ^> i i dem kanske är senare än i
de förut anförda orden.
I motsats till de sammansatta Hospiggar, Åminne hafva
vi alltjämt i nysv. som enkelt ord bygga (fsv. byggia) och
äfven mynning (som dock ej påvisats i fsv.)
När öfver hufvud endast få exempel finnas på denna
ljudutveckling, beror det naturligtvis därpå, att i de flesta
kom-posita, där den skulle inträda, den har förhindrats genom
påverkan från beslägtade enkla ord. Så har öfvergången icke
inträdt i t. ex. fsv. inbyggiare nysv. inbyggare, emedan man
alltjämt kände ordets sammanhang med bygga. I namnet
Eospiggar åter kunde den inträda, eftersom man förlorat
minnet af ordets härledning, hvilket äfven framgår af
utvecklingen från b till p efter det osångbara s. Liksom inbyggare
är det i Sahlstedts ordbok upptagna appellativet ámynne
att förklara. När det var appellativ, kände man ordets
frändskap med mynning, utmynna etc.
I öfverensstämmelse med här framställda regel är äfven
fsv. fynninger > nysv. tinning att uppfatta. Det har i Svensk
akcent II 318 f. blifvit visadt, att i det äldre språket
(åtminstone många) ord på -ing kunde hafva fortis på denna ändelse,
t. ex. penning, hedning, fägring, liksom man ännu i Skyttsmålet
(i Skåne) uttalar arvinge ’arfvinge’ och i Elfdalsmålet (i
Dalarna) djeting ’geting’. Jag antar, att öfvergången y > i i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
