Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till nordisk språkhistoria (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
termer har alltså vig g (e) (väsentligen) kommit till oss från
Tyskland, under det att den nordiska formen vägg, väg ge ännu
lefver kvar i bygdemålen. Som bekant hafva vi under
formen hetvägg lånat det lågtyska ordet äfven.i dess betydelse
"bakverk".
Ljudförhållandena i verben "þighia och sighia förklarar jag
åter på följande sätt. Som bekant brukar isl. fegia, segia]
fsv. "þighia och sighia jämte sæghia; nysv. tiga men säga; f d.
Jiighiæ och sighiæ jämte sæghiæ] nyd. tie och sige] fgutn. Jjigia
men segia (hvarjämte i nynorska bygdemål finnes tigja jämte
tegja, sig ja jämte segja). På dessa ord har i de östnordiska
språken och i vissa trakter af Norge följande ljudlag
tillämpats (oberoende af akcentueringen): ett af ä ^-omljudt æ (e)
öfvergår till i omedelbart framför den sångbara
fri-kativan gh + i (eller j). Grenom denna formulering af
ljudlagen uteslutas från densamma både ord sådana som bæggia,
tvæggia etc. med den långa explosivan g efter «-ljudet och
ord sådana som vækia (vækkia) med den korta explosivan k
efter «-ljudet, hvilka ord vållade oöfverstigliga svårigheter
vid lagens af andra författare framställda formulering. Här
är Brates anmärkning (Äldre Vestmannalagens ljudlära s. 18)
om växlingen fsv. sæghia: sighia men ~þighia på sin plats. Den
gamla enstafviga och sällsynta isl. presensformen seg, segr af
segia återfinnes i fgutn. segr och har alltså tillhört äfven de
östnord, språken. Detta presens sægh} sæghr utan i (j) efter gh
bibehöll ljudlagsenligt «-ljudet, och från dessa former inträngde
det äfven i andra, liksom vokalen i presens ind. sing, också
i andra verb inträngt till andra former; så t. ex. i fsv. drægha
(jämte dragha)j græva (jämte grava] etc. I Jjighia åter
efterföljdes gh öfverallt i presens af i (fighir), och man fick därför
ingen biform med «. Häraf förklaras de fsv., fd. och
forn-gutn. formerna af båda verben. När i nysv. säga den från
presens sing, inträngda formen blifvit den segrande (i motsats
till nyd. sige), så öfverensstämmer detta därmed, att äfven i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
