Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Fsv. ægha (fd. æghæ) (L. Fr. Läffler)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fsv. ægha (fd. æghæ).
*
Det jenom sitt allmänna æ i rotstavelsen för väntat e så
märkliga fsv. värbet ægha (jfr fd. æghæ; fn. eiga) har Tamm (Arkiv
II, 346) sökt förklara sålunda, att formerna med æ antagas hava
utbrett sig från pres. (formelt pret.) konj., där æ skulle hava
uppkommet jenom i-omjud av a, vilken förklaring senare även — utan
åberopande av Tamm — framställts av Brate i hans nyss
utkomna arbete Äldre Vestmannalagens Ljudlära, Ups. 1887,
s. 29—30.
Oaktat denna åsikt delas av två så framstående forskare som de
nämda, kann jag äj finna den synnerligt sannolik. Den har emot sig:
1) att den nödvändigjör det antagandet, att ā inträngt i alla
presensformerna redan före den tid, då i-omjudet på långt a värkade,
mot vilket antagande bland annat den omständigheten synes tala,
att formerna på āgh- alldeles saknas i fn. ock blott finnas i de
östnordiska språken;
2) att i en ock samma urkund, t. eks. i äldre Vestmannalagen,
æ uteslutande finnes i pres. ind. ock pres. part., där det icke är
ursprungligt, män däremot alldeles saknas i pret. konj., där det just
skulle hava uppstått (Brate, a. a. s. 30), något som Brate också
medjer „måste sägas vara en egendomlig analogibildningens nyck“.
Jag skall nu framställa en annan ock, som mig synes, antaglig
förklaring av värbet æghas egendomlighet.
Det till ægha svarande gotiska värbet heter i pres. ind. sing.
aih, plur. aigum, vilket vanligen antages vara den regelbundna
böjningen (med grammatisk väksling?), män dessutom finnes även i sing.
aig (1 gång) ock i plur. aihum, aihuþ, liksom part. pres. heter
aigands (5 ggr) ock aihands (1 g.) samt den endast en gång
förekommande infinitiven aihan (i en sammansättning). Jag antar nu,
att samma dubbelhet särskilt i pres. ind. funnets på nordisk botten.
Detta antagande bör äj anses för vågat. Ty då alla de nordiska
språken i inf. ha former med g (gh), män i pret. ind. sing. en form
(a), som utgår från en förrn med h (aih), så synes därav, att det
ursprungliga språkskicket[1], som väl krävt lika rotkonsonant i båda
[1] I denna uppsats, som är "nystavad", är ingen ändring vidtagen i
sje-judets beteckning. Härutinnan liksom i flere andra punkter
(rörande tj, ng, å, förenkling av dubbelkonsonant i några fall, m. m.)
avviker jag från Rättstavningssällskapets stavsätt. - Vad frågan om
generela tecken för sje-, äng- ock å-juden vidkommer, anser jag det
vara av största vikt, att, då nu även norrmännen synas tänka på en
radikal ortografisk reform (jfr Westerns yttrande Arkiv IV, s. 24),
överenskommelse mellan svänska ock norska (ja även danska)
reformvänner, om möjligt, träffas rörande nämda juds teckning, på det
att äj den olyckan måtte hända, att vartdera folket besluter sig att
gå sin egen väg ock därijenom den alldeles onödiga olikhet i de så
nära besläktade språkens beteckningssätt, som redan eger rum (i
synnerhet ifråga om ä - æ, ö - ø ock även aa - å), kommer att
ökas till skada för den litterära samfärdseln mellan Nordens folk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:17:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/anf/1888/0195.html
