Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En kort redogörelse för Bellmans Språkbruk (Elof Hellquist)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
295
e: bäska, subst., vanligt Stockholmsuttal; fsv. har enl.
Södervall -a-, -e- samt ofta (ett yngre) t fore sk såsom
ännu hos Arvidi: batsh (rim: Mtslt\ men ung. samtidigt
har jag påträffat bask: häsJc; liksom från 1600-talet
spåsk jämte spådsk och spotsk. [Jfr. gösJcen "en götisk
man" redan VOL. I];l frästa. Att detta uttal tillhörde
riksspråket, tycks framgå af Sven Hof: Dialectus
vestro-gothica (1772), där han anför "Fader våru, "fonetiskt"
skrifven efter rspr:s uttal. Han tillägger dock, att ej
få säga "fresta"; bask, frästa är, hvad man skulle vänta
sig, trots att isländskan har diftongen, ty e (< ei) >. e
tidigt fore två kons., Jcädja jämte -e-; prädika; san o.
stfn, nsv. sedan (Arvidi: sähn. Manud. s. 180);
tung-spänn; Ihre har tungspäne, med hvilket jfr. norsk spene,
som allmänt uttalas som späne; jfr. vidare Bellmanns
tungspån; Variar. har spöne < spy ni; folketym. -spänne
(så t. ex. i Frykdalsmålet enl. Noreen: F:s ljudlära.
Om dubbelkonsonantens uppkomst jfr. Lundell: Sv.
Landsmålen I. s. 148) o. norska spenne (uppgifterna från
norskan från Aasens Ordbog); späne förhallar sig alltså
till spene, fsv. spini som det möjligen i diall.
förefintliga *stäge till stege o. fsv. stigi, som diall. säle till
sele (isl. seli) o. fsv. sili; som fsv. v. slæpa till fsv. slipa
o. som nsv. släde: fsv. slrþi.
i: värke jämte virke: fsv. Lind, Sahlstedt och diall.
1 Sv. ’besk, isl. beisJcr, som naturligtvis sammanhänger med sv. bitter,
iht. bittar eller ännu närmare med got. baitrs, o ch som utgår från
urgerm. *baisJco < indoeur. *bhoid(s)ko, synes mig böra
sammanställas med lat. adj. foedus (<; urital. *foid-), hvars betydelse är
^stridande mot den naturliga känslan." (Den ursprungliga
bemärkelsen har naturligtvis varit ’bitande, skarp’). En analog
betydelse-utveckling företer ju medelhögty. garst ’ranzig, verdorben
schmeckend’, i det att dess afledning ty. garstig af Ingerslev öfversattes just
med ’ioedus’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
