Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - forts. Strövtåg i Sverges medeltidsliteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339
eksämpel från medeltiden: i aptans ur Siæl. tr., i aftons ur
Legend, ock i morghons ur Bonav. ock Med. Bib. IL
Söderwall lämnar i sin ordbok s. 44 flera dylika eksämpel av afton:
i affthens, i afftes, j affters, ock i samma värk träffas s. 332
i freydagx. Därjämte finnes i Dipl. Dal. I, 270 (orig. från
1478) i somers, i Styffe, Bidrag IV, 203 (orig. från 1496) i
sommers nest förliden, IV, 274 (en med orig. av år 1501
samtidig avskrift) i winters thesligesth och nw i sommers, i
Arwidssons Handl. I, 169 j våris, 172 i fastis, i Söderwalls ordbok
s. 243 i fastes, i fastis, i fastens. Så vitt jag vet enastående
är Klosterläsn. 6 : 15 j aftonse (se den tryckta upplagan s.
420; fårmen har av utjivaren, säkerligen med orätt, i taksten
ändrats till j aftons; jfr vardagsspråkets i afse, i mår se ock
bygdemålens i söndase, i sámrase o. d.).
Vid förklaringen av farmerna på -as utgår Rydqvist i
Sv. Spr. L. V, 135 från i sämras; detta fattar han som ett
omkastat sammars ock antar, att -as därifrån jenom analågi
fortplantat sig till de övriga. Riktigheten av denna förklaring
beror på åldern av fårmen samras. Gustav II Adolf använder
ännu uttrycket i sommarsl (se Styffes upplaga s. 130, 305, 516;
därsammastädes träffas s. 214 i förledne hostes, s. 575 i aftons),
ock finge man därav draga några slutsatser, skulle fårmen
sämras åtminstone icke vara äldre än från 1600-talet. Men i
så fall torde den näppeligen få förklaras som en metates av
såmmars, som vid denna tid antagligen icke längre uttalades
med ett från s tydligen s j ilt ^-jud, utan med ett enda
slut-jud, nämligen vår tids supradentala s. Något säkert bevis
för att detta s-jud är så pass gammalt känn jag visserligen
icke åstadkåmma, men anser dåck dess tillvaro redan i början
av 1500-talet ganska sannolik, alldenstund Kock (se Studier
öfver fornsvensk ljudlära II, 462 f.) med j alp av
judutveck-lingen fsv. hirfir > nsv. herde från samma tid uppvisat det
av rd uppkåmna supradentala d-judet.
1 Samma uttryck finnes i Ol. Petri sv. krön s. 251.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
