- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Femte Bandet. Ny följd. Första Bandet. 1889 /
58

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ett par undersökningar i fornnordisk ljudlära (Axel Kock)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

58 Axel Kock.

har både o- och w-, och stundom förekomma i samma hskr.
båda formerna av samma ord (i textkodex av ÖGL. t. ex. både
ogilder och ugilder}. I Lunds forndanska ordbok och i
Schlyters glossar till Skånelagen upptagas hithörande ord under
u-. Växlingen av o- och u- torde alltså vara att föra
tillbaka till samnordisk tid; och jag förklarar den så, att
u-(av un-} bibehållits, när det hade fortis, men övergått till ö-,
när fortis låg på senare kompositionsleden. Att ord med
detta prefix i de fornnord. språken havt dylik växlande
ak-centuering, framgår av följande omständigheter. Ehuru i
sskr. komposita med det negativa prefixet a-, an- i regeln
hava fortis på detta prefix, så finnes en stor massa undantag
med fortis på senare kompositionsleden. I andra forngerm.
språk saknar un- ofta fortis (jmf. Kluge i Pauls och
Braunes Beitr. VI 399). Att isl. ord på o-, «i-, kunde hava
fortis på senare sammansättningsleden, inses därav, att i poesi
(och så redan i den äldre Eddan) denna kompositionsleds
begynnelsekonsonant bildar alliteration (se Bugge: Norræn
forn-kvæäi s. 36 noten). I Svensk akcent II 357 hava åtskilliga
exempel anförts på fsv. ord på o-, om hvilka det av deras
bruk i fsv. värser framgår, att de hade fortis på senare
kompositionsleden (subst. oro, ostet, adj. olcet etc.), och att man
i 1600-talets svenska akcentuerade dels oro, ovét, okysk etc.,
dels oro, övet, öJcysk etc., är visat i anf. skrift s. 266. I
Arkiv III 56 ff. har jag genom citat från 1600-talets metrici
och grammatici påpekat, att man i dåtidens danska kunde
låta fortis fakultativt hvila på första eller på andra stavelsen
av t. ex. umag, uvenner.

2. Isl. brukar blott o, ø i oss, øss (av vér\ och det har
ej påvisats, att ordens vokal kunde vara lång i isl. Även
fsv. har i regeln os, men två gånger (i Västm.-lagen I och
Smålandslagen; se glossaren) möter formen ws, us, och att
vokalen i os(s) kunde i fsv. vara lång, har blivit ådagalagt
i Studier öfver fsv. ljudlära II 421. Danskan har os. Av

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 14:24:32 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1889/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free