Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Bidrag till forndansk ljudlära (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 Axel Kock.
det att (se ovan s. 68) gen. av sannænd i regeln saknar
ändelse vokal. Dessa undantag från regeln äro emellertid så
få, att på dem alldeles ingen vikt kan läggas.
Jag anför tvåstaviga ord, i hvilka ändelse vokalen
tämligen ofta förlorats. Det isl. epa ’eller7 heter i regeln æth
(29, 30, 34 etc.), æt (10, 24, 25 etc.), eth (21) eller et
(21, 78 etc.); dock även æthe (t. ex. 10, 85).
Motsvarigheten till det sv. huru saknar flera ggr ändelsevokal, t. ex.
hvr (44, 56) liv R (20, 74); men också hvrae (16, 17, 26
etc.) anträffas. Jämte ther e (gen. pl. 14, 15 etc.), (hær (B
(19 etc.) finnas även <f/?ær (24 bis, 51 etc.), engi íAær
(45) etc. Hanum står s. 18 etc. men ham ofta (98 tre
ggr, 100 fem ggr etc.) Här må ock nämnas, att inf.
wæræ ’esse’ har formen wær (45 och 46); och wær, zøær
(s. 66) samt det även s. 80 mötande wær äro väl presens
konj. i st. f. wær æ (så s. 112). Yid sidan av annæt
användes ock (ej blott i sammansättningen antigh, antugh,
utan stundom även annars) det förkortade ant (t. ex. 18,
76, 87, 93). Partiklarna æthe, hvræ, pronomina (hæræ, hanum
samt hjälpverbet wæræ hava tydligtvis ofta eller oftast
varit oakcentuerade. Om ant jämte annæt jmf. nedan sid. 74.
Den här för Jutlandslagen påvisade regeln spåras även
i åtminstone en annan jutsk eller av jutskan påvärkad skrift
nämligen i den, av Rønning efter handskriften AM. n:r 783
4:o, utgivna Thomas a Kempis’ Om Kristi efterfølgelse.
Handskriften anses av Brandt "Henrik Susos Gudelige
visdoms bog" V ff. (jmf. ock Rønning s. XIX) vara under
1400-talet skriven på Jutland. Här finner man i första
boken*) (s. l-51 i Rønnings upplaga) en ganska utpräglad
tendens att låta ändelsevokalerna avnötas 1) i flerstaviga
ord 2) i vissa tvåstaviga ord, som ofta äro relativt
*) Språket är i de fyra böckerna enligt Kønning (s. XXII) ej homogent:
under det att fjärde boken visar en mera utpräglat jutsk karaktär, hava de
tre första böckerna endast vissa jutska drag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
