- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Femte Bandet. Ny följd. Första Bandet. 1889 /
73

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Bidrag till forndansk ljudlära (Axel Kock)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Bidrag till forndansk ljudlära. 73

legat på penultima, och därför har t. ex, eghara(r) blivit
egare. Nu har dessutom Joh. Storm (Om Tonefaldet
(Tonelaget) i de Skandinaviske sprog s. 12; avtryckt av
Christiania Vid.-Selskabs Forhandlinger for 1874) gjort troligt,
att danskan på ett äldre stadium havt samma musikaliska
akcentuering som svensk-norskan ännu eger. Det anförda
visar enligt min åsikt, att fornjutska akcentueringen även i
exspiratoriskt avseende överensstämt med den i Sverge
fordom använda. När av pl. eghæræ blev eghær, under
det att ultima-vokalen alltjämt kvarstod i t. ex. grannæ
’grannar7, så bör ultima i eghczrcB hava varit svagare
akcen-tuerad än ultima av grannæ, liksom i den äldre svenskan
ultima av eghara(r) var svagare akcentuerad än ultima av
grannar; eller med andra ord: på penultima av eghæræ och
på ultima av grannæ har hvilat en biakcent. Detta
stämmer förträffligt därmed, att i ofta oakcentuerade tvåstaviga
ord (thæræ etc.) ändelsevokalen (som vid ordens användning
i proklisis och enklisis saknade biakcenten) kunde försvinna.
Härmed är naturligtvis icke påstått, att den fornjutska
motsvarigheten till den svenska (yngre) levis skulle havt alldeles
samma exspirationsstyrka som denna biakcent. Fastmer är
det ganska säkert, att biakcentens styrka i fornjutskan varit
betydligt svagare än i fsv., eftersom i den förra dialekten
vokaler med denna akcent (i motsats till förhållandet i
svenskan) försvagades från a, u till æ. Biakcenten var
dock så pass stark, att den - tills vidare - förhindrade
ändelsevokalen att alldeles avnötas.

Liksom svenskan har levis endast i ord med
flersta-vighets-akcentuering (ändar, springa etc.), ej i ord med
en-stavighets-akcentuering (handen etc.), så torde även
fornjutskan hava brukat motsvarigheten till levis blott i ord
med flerstavighets-akcentuering.

Det här om de enkla orden framställda resonnemanget
får en bekräftelse från de formellt sammansatta. Bland de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:17:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1889/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free