Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Bidrag till forndansk ljudlära (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bidrag till forndansk ljudlära. 85
maniotum (ib.), loghum (3,22), børnum (1,6 etc.), barnebørmim
(2,9) *). I hanum (1,14 etc.) var ä möjligen förkortat;
jmf-nyd. ham med a [ej å]). Bibehållandet av £i-ljudet i
ändelsen -um förklaras av w-ljudets starkt labiala natur. Här må
påminnas om att fd. av samma grund bibehöll %-ljudet i
ändelsen -um vida längre än i andra ändelser.
Formellt sammansatta ord (= ord med semifortis) hava
i och u oberoende av vokalharmonien. Detta är fallet med
ord på -ungj -ing: atung (4,9; 4,11) liksom fiarpung (4,9 etc.),
pripung (2,15), kunungs (2,15 etc.) - meåpænning
(2,16),#^r-ningum (1,17 etc.) - med ord på -Uk t. ex. uloflikæ (3,3) -
på -ini: møprini (1,24; 1,26; 1,27 bis etc.; vanligt) lika väl
som føprini (ex. ovan). Se bevisen för att orden varit
formellt sammansatta hos Kock: Studier II 297, 366 f., I 227 ff.
Ovan har jag förutsatt, att fornskånskan fore
vokalharmoniens genomförande havt till ändelsevokaler w, i (ej e, o),
liksom utan tvivel språket i större delen av Norden använt
blott dessa ändelsevokaler under den period, som ligger
närmast fore den tid, från hvilken våra älsta egentliga
urkunder förskriva sig. I Studier II 327 ff. har det, såsom
jag hoppas, lyckats mig visa, att fsv. i de flästa bygder havt
ändelsevokalerna u, i. Det framgår nämligen dels därav, att
våra diplomer från 1200-talet i regeln använda dessa
vokaler, dels därav, att den fsv. vokalbalansen ej annars skulle
kunna förklaras. Sedan har Sievers i Beiträge XII 484 f.
framhållit, att danska personnamn i ägs. urkunder vanligen
hava till ändelsevokal i (ej e), där man väntar ett av dessa
ljud, samt att förhållandet är enahanda med av Saxo
anförda namn, hvilka ej blivit latiniserade. Den
omständigheten, att vokalharmonien tillämpats på daglmrper och nätorper,
i hvilka .ord u (ej ö) är det äldre ljudet, talar för, att även
i enkla ord med harmoni för u : o ljudet u varit det ur-
*) Omvänt næffnjdom (l, 2).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
