- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Femte Bandet. Ny följd. Första Bandet. 1889 /
86

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Bidrag till forndansk ljudlära (Axel Kock)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

86 Axel Kock.

sprungligare (se Kock: Undersökningar i svensk språkhistoria
s. 97). Härtill kommer, att fgutn. använder blott u och i som
ändelsevokaler. Sievers synes anf. st. antaga, att man även
på Island under tiden närmast fore de älsta handskrifternas
nedskrivande havt blott u, i, och att de i de älsta
manuskripten brukliga ø, e skulle bero blott på en skrivsed. Detta
senare antagande vederlägges, så vitt jag förstår, därav, att
i gamla isl. handskrifter, som annars bruka e och o, mot regeln
i stundom förekommer efter palataler och i ändelsen -ing,
liksom ii i ändelsen ung (jmf. t. ex. mina Studier I 228 f.),
d. v. s. just i sådana fall, då man företrädesvis väntar i- och
tø-ljud. Isl. skrivare, som i ändelsen vanligen använde
tecknen e, o, .hava därför säkerligen uttalat motsvarande ljud.
Icke desto mindre är det möjligt, att man även på Island
under närmast föregående period brukat blott w, i, men
hittills torde ej något bevis därför vara framlagt *).

I sammanhang med ovanstående behandling av
forndan-skans ändelsevokaler må en liten anmärkning göras om
än-delsevokalerna i den äldre nydanskan. Under
reformationsperioden (och väl också senare) användes (åtminstone av
åtskilliga skrifter) i regeln såsom ändelsevokal e, utom
framför s, i hvilken ställning ändelsevokalen i brukas. Så t. ex.
i Vedels översättning av Saxo (tryckt 1575) burde, angre,
sine, grumme, Synder, Moders, Morfader, ingen, dagligen,
dennem, hannem, forhindret, affliffuet etc., men sinnis,
saa-ledis, dragis, deris, slogis etc. Jag finner en bekräftelse på,
att denna skrivning värkligen återgav det dåtida uttalet, i ett
yttrande av J. H. Bredsdorff i hans skrift Om Aarsagerne

*) Den omständigheten, att isl. skalder, sofn uppehöllo sig i Norge omkring
år 1000, i ordet Erlingr använda så väl i som e i ultima i överensstämmelse
med den norska harmonilagen (Sievers anf. st.), kan man ej tillägga någon
be-visningskraft.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:17:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1889/0090.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free