- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Femte Bandet. Ny följd. Första Bandet. 1889 /
97

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Bidrag till forndansk ljudlära (Axel Kock)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Exempel på u-omljud av långt a äro i de östnordiska
språken ytterst få, men, så vitt av dessa framgår, har Q
behandlats på samma sätt som Q; dock så att, där man väntar
ö (representerande isl. ^), detta vid förkortning övergått till u
(jmf. Studier II 479 ff.). Ett exempel härpå erbjuder det i
Skånemålet brukliga kvinnonamnet Ofe, isl. Ólpf (fem. till Ólafr^
Olafr}, hvilket namn på svenska runstenar möter med
skrivningen o lauf (Liljegren nr 91,856), d. v. s. Ölpf eller Ö/p/, och
som även anföres av O. Nielsen i hans skrift Olddanske
Personnavne s. 70, nämligen under formen "Olof (Olouo Ejef.)
12. Årh." från Necrologium lundense eller Liber daticus
lun-densis. I Skånemålets Olu har det slutljudande -v förlorats
liksom i motsvarande maskulina namn Ola (av Olafr., Olafr}.
Om den av Nielsen anförda formen är korrekt, så visar den,
att namnet i Skåne på 1100-talet hade ö-ljudet kvar i ultima.
Jmf. med Olu av Ol$f det f d. pronomen pers. hun av Apw,
hvilket merendels användes proklitiskt (fsv. hm, hon). I
nysv. tutt ’(lin-)tått’ (isl. pQttr; jmf. Rydqvist II 154), fsv.
verbet tutta (Gamla ^ordspråk 425) har Q vid förkortning
framför tt övergått till u. (-Å-ljudet i tat, tått (d. tof) härrör från
det oomljudda jbätter.} Jmf. härmed övergången av ö (= isl. Ö)
till u vid förkortning i fd. och fsv. (hcegumi, gutt etc.; Kock
i Arkiv IV 176). Om fd., fsv. øl ’rem’ (isl. ff) se Studier
anf. st. [1].


Lund. Axel Kock.


[1] Dialektiskt (åtminstone i vissa trakter av Norrland) synes, att dömma
av det av Eydqvist IV 182 f. huvudsakligen från Eietz anförda materialet,
w-omljudet av kort a hava övergått till ö även i vissa andra ställningar,
än där detta var fallet i fsv. riksspråket, liksom man dialektiskt (även i vissa
trakter av Norrland) har även det yngre w-omljudet av a, som annars
tillkommer blott Island och (vissa bygder av) Norge (jmf. Arkiv IV 141 ff.). Så har man
i Västerbotten t. ex. höku (jämte haku) ’haka’, sögu (jämte sagu) ’saga’, tvöru
(jämte tvärn) ’grötkräkla’, dvölu ’dvala’, fritölu ’fritalig’, margfollu,
vöttu-’vattu’-. Jmf. härmed utvecklingen av p till ö i isl. - I vissa trakter av östra
Skåne har man nött ’natt’, i Blekinge nötte(-gammal) (jmf. Eietz 462 f.), i hvilket
ord ö torde hava utvecklats ur långt p; jmf. Smålandslagens höön ’hon’, ack.
höna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:17:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1889/0101.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free