Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Tyska inflytelser på svenskan. Forts. fr. s. 166 (Esaias Tegnér)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304 Esaias Tegner.
stone ned till det bysantinska käjsardömets begynnelse:
Konstantin, Teodosius, Justinianus använda det i sina skrivelser
(Grimm, Gram. IV. 299). Till oss har det likväl kommit
genom efterbildning af de tyska hovens kurialstil.
Samma åskådningssätt, som alstrat denna pluralis
ma-jestaticus vi, står också bakom "pluralis reverentiæ" I, då detta
användes som tilltal till en enda person. I Norden är ett sådant
l icke ursprungligt. Än i dag är du det allmänna
tilltalsordet i mera aflägsna bygder af Skandinavien. En dalkarl
kan säga du till sin konung lika obesvärat som Torgny
lagman på detta sätt tilltalade Olof Skötkonung, om man får
döma efter Snorres berättelse: "Nu vilja vi bönder att du,
konung Olof, gör fred med Olof digre, Norges konung" osv.
I Norges egentliga fjällbygder är också, enligt Aasen, du det
allmänt rådande tilltalsordet. Redan tidigt kom emellertid
seden att till överordnade säga J för du hit till Norden.
Tess hawen i blygd ä mädhan i liffwin låter den äldre
Rimkrönikan 2455 Torgils Knutsson säga till konung
Birger, när denne bortför honom fången. Af den norska
Konungaspegeln finner man att I redan kring år 1200 var
allmänt brukligt såsom hövlighetstilltal: howæskir monn hafa
þat funnit firi anndvcer&u, oc hæwir pat sifran snuiz til
sift-wcenio moðr öllum ivitrum mönnum oc howoskum, þeim til
sæmfrar sæm wið er mælt (Brenners uppl. 1881, s. 81). Såsom
förklaring af seden anför Konungasp., att en mäktig man i sig
innebär ett flertal, eftersom han står som målsman för många
underhavande; är han en hövding, så äro dessutom hans ord
uttrycket ej blott för hans mening utan ock för hans rådgivares.
Bokens författare uppkastar också frågan, hvarför ej Gud,
som är den mäktigaste af alla, får I som sitt tilltal. Svaret
blir att en pluralis här kunde innebära ett mångguderi, som
ej anstode kristna män.
Ur mera historisk synpunkt kan saken förklaras så, att
det naturliga, inhemska uttryckssättet med du bevarats på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
