Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Tyska inflytelser på svenskan. Forts. fr. s. 166 (Esaias Tegnér)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyska inflytelser på, svenskan. 339
språkbruket varit på god väg att föra ordet man över den
gräns, som skiljer nomen från pronomen. Särskilt i våra
gamla lagar påträffas många ställen, där man knappast kan
afgöra, huruvida ordet hör till den ena eller andra
ordklassen. Afståndet i betydelse är ringa mellan en man skatt
icke svika sin vän och man skall icke svika sin vän; lika
nära står satsen om en man gör så till satsen om man gör
så. På en tid då obestämd artikel ej var bruklig, och då
man hade den generellare betydelsen ’människa’, blev
skillnaden ännu mindre. Den låg egentligen blott i akcenten,
liksom ju skillnaden mellan Månd och man i danskan, Månn
och man i tyskan, komme och ön i franskan tydligen
bestämts genom olika tonstyrka.
Gränslinjen mellan nomen och pronomen utplånas i
synnerhet lätt, när - såsom i ovan anförda exempel - det
uttalade omdömet har (förtäckt eller öppet) nekande,
villkorlig eller frågande form. Det ligger i sakens natur att
subjektet i sådana satser gärna står i generell mening, och att
sålunda en man här blir liktydigt med man, någon. De
flästa gamla exempel, med hvilka man sökt stödja tillvaron
af ett inhemskt pronomen man, höra till någon af de nämnda
tre kategorierna; särskilt gäller detta om alla exempel som
citeras hos Rydqvist II. 520. De äro därför ej bevisande.
I positiva satser står pluralen män närmare en
pronominal användning än singularen gör. Konstruktioner som
män säga, män veta äro, såsom man finner, naturligare än
(en) man säger, (en) man vet, om dessa senare satser skola
uttrycka det franska ön dit, ön sáit. De äro i själfva värket
under vårt språks äldre skede också vanligare än de
sistnämnda singulara vändningarna. Än i dag heter man har
sagt mig på Island menn hafa sagt mjer, icke mafrur hefur
sagt mjer. Singularen man i sådana satser kan i en mängd
fall endast förklaras som en syntaktisk analogibildning. Ifrån
satserna aldrig sade (en) man -, sade (en) man någonsin -,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
