Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Fornsvenskans behandling av diftongen ia (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fornsvenskans behandling av diftongen ia. 373
a forfiæti, fiæpertiug, fiæpertiugt, miæta ’mäta’, Mær ’här’
(även skiæl s. 85). Att brytningsdiftong föreligger i det fsv.
hiar, hiær ’här’, har blivit visat av Bråte i Antiqvarisk
Tidskrift för Sverige X, 92.
Blott tre ggr möta undantag från regeln, nämligen en
gång i hvart och ett av orden siax (s. 92; jämte det normala
siæx)j til iamnapa (s. 87; jämte det normala til icemnapar)
och miata ’mäta’ (s. 90; jämte miæta). Ett förslag att
förklara de två sistnämnda undantagen lemnas nedan.
lä kvarstår i följande ord a) iáka, pianist - b) giald
(4 ggr), gialdetj örtogh giald, öres gialdj morpgiald, til gialz,
flarpunger, fiarpungx næmd (5 ggr), fiarpungs hof ping e,
fiar-pungx rcefst (2 ggr), fiarpa (2 ggr; ’fjärde’), sotta siang (2
ggr) - c) siahter (16 ggr; ’själv’), sialfs (2 ggr; gen. av
sialuer), sialuan (ack. av sialuer). Att det av ia ’ja’
avledda iaka i fsv. hade lång penultima, inses av isl. iátta
samt av det i äldre nysv. använda ja (av iä; se Kock:
Undersökningar i svensk språkhistoria 50). Penultimas längd i
pianist bestyrkes delvis av isl. pióna, pionusta. I mina
Studier II 393 ff. har blivit visat, att ä i fsv. förlängdes
framför Id (t. ex. halda > halda > nysv. hålla), rp (t. ex.
garper > gärper > nysv. gård\ ng (t. ex. gänga > gunga >
nysv. gänga). I överensstämmelse härmed har a även i
ljudförbindelsen ia förlängts framför de nämnda
konsonantförbindelserna, och det har alltså hetat t. ex. giáld, fiärþunger,
smng ’säng’. Då den uppställda regeln visat sig för övrigt
så gott som konsekvent tillämpas, så är det otvivelaktigt, att
även ordet sialiier i den dialekt, som representeras av vårt
fragment, havt långt ä-ljud, liksom detta är fallet med siálfr
i den något senare isländskan. Härav kunna vi alltså draga
den slutsatsen, att liksom i isl. en guttural rotvokal
förlängdes framför Iv, detta åtminstone dialektiskt varit fallet
även i fsv., hvad a (och sannolikt väl även hvad de övriga
gutturala vokalerna) vidkommer. - Intet iæ finnes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
