Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Fornsvenskans behandling av diftongen ia (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fornsvenskans behandling av diftongen ia. 377
Efter den nu genom några från 1300-talet stammande
skrifter vunna insikten om behandlingen av diftongen ia må
något yttras om ett av Bråte i Äldre Yestmanna-lagens
ljudlära s. 39 framställt förslag att förklara växlingen ia: iæ i
nämnda lag, hvilken man efter K. H. Karlssons uppsats i
Historisk Tidskrift IX 45 ff. synes rätteligen böra kalla
Dalelagen (såsom den fordom allmänt benämndes). Bråte
upplyser, att i denna skrift diftongen ia i regeln övergår till iæ,
men att några undantag finnas, och enligt honom skall ia i
dem ha bevarats genom satsfonetiken. Han uppställer
nämligen följande regel: wia i VML. I qvarstår genom
inverkan af ett närstående a, men öfvergår i andra fall till iæ.
Står detta a i betonad stafvelse, kan det utöfva verkan, äfven
skildt från ia genom en stafvelse; befinner det sig deremot
i obetonad stafvelse, kan det blott utöfva inverkan på
närmaste stafvelse." Emellertid anser han sig böra tillägga:
"Att någon gång så väl ia som iæ öfverskrider sin gräns är
icke förvånande." Detta visar alltså, att i själva värket även
enligt Brates egen mening hans regel ej riktigt håller streck,
och det vore, så vitt jag förstår, i hög grad förvånande, om
en sådan regel värkligen tillämpades. Jag skall anföra den
av Bråte citerade kontexten blott från det ställe, som han
finner särskilt bevisande för sin sats, nämligen ur MB 16,
där man läser: for æn siæluasæt ær gior; standir æki
siæl-wasot men standi sialuasæt. Här är det således den
omständighet, att det akcentuerade ä-ljudet i standi skiljes från
sialuasæt blott genom en stavelse, som enligt Bråte skall ha
konserverat ia i sistnämnda ord, under det att i näst
föregående exempel samma ord fått iæ^ emedan det omedelbart
föregående ordet icke har a, utan ett dylikt ljud anträffas
först i det framför æki stående standir. Jag betvivlar, att
någon är böjd att antaga existensen av en så komplicerad
satsfonetisk regel, utan att den styrkes med en stor mängd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
