Print (PDF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Bidrag till äldre Västgötalagens täkstkritik (Adolf Noreen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pers. sg. ursprungligen tillkåmmande, fårmen, av samma art
som Björketorpstenens bariutip bryter, got. briuticl, -ip o. s. v.
Detta antagande synes mig så mycket sannolikare, som samma
farm av samma värb träffas även i fornislänskan. Stockh.
Homiliebok har nämligen (Wiséns upplaga s. 164, rad 28)
Sva gerip gup iafnan, där man äfter min mening icke bör
med Wisén (anf. st. not 6) emendera gerip till gerir. Átt
den isl. ock fsv. medio-passiva ändelsen -z troligen
förutsätter just dylika aktiva farmer på -fr (således t. ex, bøtiz av
bø ti fr + ss ’), är redan påpekat av Bråte, Äldre Västm.-lagens
ljudlära, s. 64 f. - En annan, men äfter min mening vida
mindre tilltalande, utväg vore att anta fsv. gærid, isl. gerip
ha uppkåmmit av gcerir jenom disimilatsjon, på samma sätt
som enligt Bugge (Arkiv II, 241 f.) isl. hr ø fre, hrøfraz, fno.
Frifrikr, þryfrikr, nyisl. frefrinn m. m. skola vara uppkåmna
av resp. hr øre o. s. v.2) Fallen äro emellertid, som synes?
icke fullt likartade, då ju r i gærir tillhör ändelsen ock
dessutom uppstått av R (z; jfr dåck nyisl. frefrinn).
1) Jfr ä. VGL:s infinitiver fyrnass o. s. v. med ss (se Kock, Stud. öfver fsv.
ljudl. s. 437). Då den fsv. passivändelsen ss (sedan förkårtad till s) ju är
uppkammen av SR, synkoperat av dativen sen (liksom isl. sk av ack. sik), sä
får man icke anse ä. VG-Lis farmer såsom fæss, dømiss ha ss för s på grund
av föregående lång vokal.
2) Då Tamm (Arkiv II, 343) på analågt sätt (men jenom en disimilatsjon
i motsatt riktning) antar fsv. pres. edher "behagar" ha uppstått av *erer
(isl. etrer behagar, skonar), varäfter dh spritt sig till inf. edha ock pret.
edde, så känn detta äj vara riktigt. Ordet är ju idäntiskt med ägs. arian
skona, benåda, f ht. érén hedra ock skulle på gotiska heta *aizjan, pret. *aizida.
Härav blir nordiskt eira, pret. edde (av *aizå~e, jfr isl. gaddr: got. gazås ock
isl. mestr: meire; se min aisl. gram. § 197, 2 ock § 111), varav jenom
utjämning isl. eira, eir<fe: men fsv. edha, edde (äfter anälagien ledha: ledde o. d.)
Adolf Noreen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
