Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Kock: Till växlingen ī:ē i fornnordiska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till växlingen í; é i fornnordiska språk.
I Arkiv N. F. I 57 ff. har det, efter hvad jag tror, lyckats
mig ådagalägga, att i nordiska språk långt w-ljud i relativt
oakcentuerad stavelse övergått till ö, hvarigenom t. ex, de växlande
formerna ü- och ø- av det negativa prefixet förklaras (da. uvis: sv.
oviss etc.), och ovan s. 113 har Falk härtill anfört en parallel.
Jag skall nu söka visa, att liksom ú i relativt oakcentuerad
stavelse övergick till ö, även långt % i samma ställning blev e.
Den vanligaste meningen torde vara, att kort och långt i-ljud
framför R ljudlagsenligt övergått till e, och såsom exempel har man
anfört de isl. pronomina vér, ér, mér (dat.), þér, sér, pres. konj. sér
(av vera) samt 1 pl. pres. erum (av samma verb; Sievers i
Paul-Braunes Beiträge VI, 571; Noreen i Arkiv I 178, Altisl. Gramm.
§ 77, 2). Emellertid har Bråte (Vitterhets-, Historie- och
Antiqvi-tets-akadamiens månadsblad 1886 s. 66 ff; Äldre Vestm.-lagens
ljudlära 10 ff.) framställt invändningar häremot. Jag finner Brates
tvivel på den anförda ljudlagens existens befogade, men hans försök
att själv förklara det långa ^-ljudet i dessa ord otillfredsställande.
Emot ljudlagen tala kraftigt de fsv. pronomina mr, Ir. Man
förstår nämligen ej, hvarför de bibehållit i-ljudet i motsats till isl.
vér, ér j och Noreens (Arkiv I 178) med tvekan framställda förslag
att uppfatta fsv. vir, ir såsom kompromissformer (vir av det
ak-centuerade *vis och det relativt oakcentuerade *veR, yngre vér; ir
av det akcentuerade *£$ och det relativt oakcentuerade *ex, yngre
ér) torde kunna betraktas blott som en nödfallsutväg. Men pr.
konj. av vera gör ännu större svårigheter. Här skulle man av 2
pers. *sw (jmf. ? lat. sis) fått ser, och sedan skulle é-ljudet från
denna form ha spritt sig till de övriga. Det är dock tydligen högst
osannolikt, att é-ljudet skulle från denna enda och föga använda
form ha kunnat sprida sig till hela pres. konj. (jmf. Bråte anf. ställen).
För att undgå dessa svårigheter söker Bråte göra troligt, att
de isl. vér, ér, mér, þér, sér sedan gammalt hade é-ljud, dvs. att
man enligt honom bör skilja dem från fsv, vlr, lr och från de got.
dativerna mis, sis med i-ljud. Häremot synes mig dock med fog
kunna invändas, att man ej utan yttersta nödfall kan få skilja
lik-betydande pronominalformer i språk, som ligga hvarandra så nära
som isl. och fsv. samt isl. och gotiskan, och härtill kommer, att
det blott mycket ofullständigt lyckats Bråte att från andra
besläktade språk finna parallel-former med e-ljud. De isl. vér, ér
sammanställer han med de mycket sällsynta fht. wier, er, jer och med
de fsax. we, ge (växelformer till wi, gi). Till de isl. mer, þér, sér,
fsv. meer, þcer, seer har ingen annan parallel än ett (enligt Piper)
en (fang i Tatian mötande mer kunnat meddelas. Under dessa
förhållanden talar all sannolikhet för, att e-ljudet i vér, ér, mér etc.
värkligen utvecklats ur ett äldre i-ljud (jmf. fsv. vir, ir, got. veis,
mis etc.), fastän enligt en annan regel, än man hittills antagit.
ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI VI, NT FÖLJD II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
