Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Kock: Till växlingen ī:ē i fornnordiska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till växlingen ^ : e i fornnord. språk. 223
delse övervägande de senare. I full överensstämmelse härmed är i
fsv. formen si (dvs. si) sällsynt, men se, see (dvs. se) det normala,
under det att i isl. sér, sé pl. sém etc. äro enrådande 1). Orsaken
till att isl. sé ej motsvaras av normalt fsv. see (såsom isl. tre av
fsv. træ etc.) är den., att pres. konj. sé på ett språkstadium, som
ligger något fore tiden för våra älsta nordiska urkunders
nedskrivande var tvåstavig i alla formerna. Detta framgår nämligen av
åtskilliga skaldevisor, och man har alltså havt 2 sg. *séir, 3 sg. *séi
etc. (Sievers i Paul-Braunes Beiträge VI 310). Men framför vokal
utebliver den fsv. övergången e (= isl. é) > ee, t. ex. treagarþer
(men træ), kneum (men knce) etc. I *séi etc. kvarstod därför é, och
när senare *sei etc. förlorade sin ändelse vokal, var ljudutvecklingen
g>fsv. (B redan i de flästa trakter fullbordad. Det en gång
påvisade see tyder dock på, att i någon trakt detta ej var fallet,
utan att där tvärtom ändelsevokalen i *sei etc. bortföll tidigare, än
övergången é > æ genomförts - detta, för så vitt som ej det
(hittills) enstaka sæ ej beror på skrivfel. Pres. konj. se[i] torde alltså
visa, att i fsv. övergången é > <£ uteblev framför i liksom framför
a och u, och detta bekräftas av det i Västg.-lagen II U, B. 14
två ggr mötande tret, av treit ""trädet".
Första stavelsens vokal i de växlande fsv. formerna för fredag
förklaras också av vår ljudlag. Bugge har i Arkiv IV, 121 f.
framhållit, att detta från England eller Tyskland lånade ord icke kan
vara så synnerligen gammalt i Norden, även om det torde ha
funnits hos oss redan mot slutet av hedna tiden, således mot slutet
av den samnordiska språkperioden. Till belysning av e-ljudet i fsv.
freadagher i förhållande till ägs. frigedæg jämför han pres. konj.
fsv. se: ägs. sie, sig, utan att dock närmare utreda frågan.
Jämförelsen är emellertid alldeles riktig. Det f ht. friadag, mnt. frldach,
ägs. frigedceg återfinnes i fgutn. friadagr och i de fsv. mindre
vanliga formerna friadagher, friedagher^ fridagJier. Detta liksom så
många andra komposita har kunnat låta fortis (huvudakcenten)
fakultativt hvila på förra eller på senare sammansättningsleden. Vid
uttalet frmdágher utvecklades det normala fsv. freadagher, i
hvilken form é-ljudet kvarstod (och ej övergick till æ), emedan ett
vokalljud omedelbart följde.
När i ovan avhandlade ord l övergått till é i relativt
oakcentuerad stavelse, så har vokalljudet icke samtidigt förkortats, och
detta bruk av långa vokaler i relativt oakcentuerade rotstavelser
står i sammanhang därmed, att man på ett äldre språkstadium
hade långa ändelsevokaler, således långa vokaler i stavelser utan
fortis (huvudakcent). Att de nordiska språken ännu i relativt sen
tid hade kvar långa ändelsevokaler i ord med korta rotstavelser,
har blivit visat i Arkiv IV, 87 S.
*) Fgutn. si möter flera ggr i den yngre kodex av G-ottlands-lagen enligt
Schlyter: Gottlandslagen 3, l noten 14. - I fsv. si skulle 1 även kunna
hava dialektiskt i hiatus utvecklats ur e (jmf. Kock i Arkiv N. F. I, 382).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
