- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Sjätte Bandet. Ny följd. Andra Bandet. 1890 /
224

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Kock: Till växlingen ī:ē i fornnordiska språk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ĭĭĕ
Emot den här påvisade ljudutvecklingen ī > ē (med
bibehållen längd) strider naturligtvis ej det förhållandet, att i isl. några
ord låtit ē i den relativt oakcentuerade senare kompositionsleden
förkortas, hvarefter deras korta e, liksom andra e-ljud i ändelser,
kunde övergå till kort i. Bugge har särskilt i Runeindskriften
paa ringen i Forsa kirke s. 57 anfört exempel på dylika ord:
lýretr, lýritr av lýþréttr, eyvit av eyvétt, Egþir av Eggþér, Hamþir
av Hamþér. De två här nämnda ljudövergångarna tillhöra
säkerligen olika språkperioder, och de äro hvarandra såsom nämnt även
däri väsentligen olika, att vid övergången ē > ĕ > ĭ ljudet förkortas.

Förklaringen av det korta e-ljudet i presens er, eru synes mig
ej göra väsentlig svårighet. Vi hava här kvar det germanska e-ljudet,
hvilket framgår därav, att man finner er, eru i handskrifter,
som skilja mellan e och æ för resp. urgermanskt e och omljud av
a (jmf. Sievers: Tübinger bruchstücke der älteren Frostathingslög
s. 8). Pluralformen har från singular-formen lånat det germ. e-ljudet,
redan innan detta genom påvärkan av ändelsens i-ljud i sing,
blev omljutt till i. Eru är den urspr, akcentuerade formen
(eftersom e annars på germ. ståndpunkt skulle ha övergått till i), och
från pl. eru har isl. sg. er senare fått sin vokal. Det fg. ĭr (med
pl. ĭru) är den ljudlagsenliga singular-form, och pl. ĭru kan
antingen ha lånat sin rotvokal från sg. ir, eller ock kan iru ha
utvecklats ur den relativt oakcentuerade plur.-formen, där e på germ.
ståndpunkt övergick till i. Huvudsakligen men ej fullständigt
samma uppfattning synes Brate (Månadsbladet s. 68 ff.) hava av dessa
former. Däremot tror jag, att han med orätt vill skilja de i
runor ganska ofta mötande ar, aru (är, äro) från isl. er, eru och i
stället för dem antaga ett annat avljudsstadium. Snarare tror jag
med Sievers, att ar, aru, hvilka former stundom anträffas även i
fsv. handskrifter, bero på en fornsvensk ljudövergång er > ar i
relativt oakcentuerad stavelse (jmf. härom Kock: Undersökningar i
svensk språkhistoria s. 94).

                                                Axel Kock.
illustration placeholder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:58 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1890/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free