Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till läran om den nordiska nominalbildningen (Elof Hellquist) - § 1. Substantiverade adjektiv, particip och småord samt därmed sammanhängande företeelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 Hellquist: Nominalbildning.
Nsv. har, som bekant, förmågan att till hvarje verb skapa ett
neutralt subst. abstr. på -ande, resp. -ende. Om detta
bildningssätts egentliga ursprung se Tamm: Tvänne tyska ändelser i
svän-skan (Göteb. 1878). Han antar på goda grunder, att dessa
verbalsubstantiv ha sin källa i lågty. neutrala sådana på -end, biformer
till inf. Hans ex.-samling har sedan ytterligare ökats af
Schagerström Ark. IV. 335.
C) I sammanhang med särskilt ofvan anförda neutr. abstr.
bindende, drýginde, erinde, hvilka väl äro att anse som Ja-utvidgade
part. pres., förekomma särskilt i de västnord. språken en mängd
formellt analoga bildningar, hvilka tydligen äro afledda af nomina.
Falk har i P. B. B. XIV. 50 antagit, att dessa ord eller
åtminstone en del af dem t. ex. leidinde, heilynde eller -inde äro
afledda af verbaladjektiv på -indr motsvarande ägs. och fht. sådana
på resp. -vende (t. ex. låd-) och -tventi (t. ex. leid-). Han jämför
vidare ägs. adj. hálvynde och isl. heilynde. Detta ser onekligen
bestickande ut, och för några af nedan anförda ord på -ynde (jfr
ägs. vynde), -ende torde Falk hafva träffat den riktiga tolkningen.
Men huru förklara den oftast förekommande afl. -indel Leictindr
sammanställer F. direkt med ägs. láä-vende, utan att söka
öfvervinna den svårigheten, att detta ord - så vidt jag kan se -
endast motsvaras af ett isl. lei$(v)§ndr. Är F:s förklaring riktig,
måste man alltså här anta en tredje afljudsform -vindr eller ock
kunde man föreslå, att formerna på -inde (hvarefter då sedan adj.
på -indr skulle bildats; leidindr och det ej af F. anförda Tieilindr
äro mig veterligen de enda uppvisade) uppkommit ur former på
-ynde genom det s. k. yngre i-omljudet af y, hvarom se Leffler T.
f. Fil. N. E. IL 294. n. Noreen Ark. I. 168 n. 3, Kock Ark. IV. 163.
Detta sistnämda antagande är emellertid något osannolikt på grund
af sällsyntheten af de då ursprungligare och äldre formerna på
-ynde. Om formerna på -ind- bör det å andra sidan anmärkas, att
i de af Wadstein Fornn. Horn. Ljudl. ss. 53. 54 anförda ex.
hæi-lendis, høgiende, liJcendum, cyqyende, lceidendi, sannende, tidende man
enligt nämde förf. snarast har att antaga £. Det är ju möjligt,,
att de i lexika upptagna i-formerna icke äro så vanliga, som
allmänt antages, och att de tilläfventyrs faktiskt förefintliga kunna
tolkas såsom uppkomna ur, former på -ynde (se ofvan). I så fall
fins intet skäl att betvifla Falks förklaring, då ju äfven saknaden
af omljud i vissa af bildningarne i sin mån - ehuru ju icke
afgörande - tala för densamma.
I annat fall däremot vill jag påpeka möjligheten af att här
ock kunde föreligga aflägg af det i ariska, grek. och lat. spr.
uppträdande nominalsuffixet -uent ( :uont1) : unt, hvilket uppträder i
denominativa adjektiver för att beteckna ’das Versehensein mit
etwas, seltner das wie etwas Geartetsein’ (se Brugmann Grundr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
