Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till läran om den nordiska nominalbildningen (Elof Hellquist) - § 2. Suffixet ja, jô och därmed sammanhängande frågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hellquist: Nominalbildning. 4ð
isl. benda ’band’ t. ex. i isl. hofudbenda Fr.2, fsv. tagbænda VGL. I. :
subst. band. Pd.: bende.
ekra ’odladt land1 Fr.2 : akr.
filla ’skinn’ i fyra sammansättningar anförda af Fr.2 t. ex. hausfilla :
feil. Jfr got. faura-fillja- n.
*flegäa ’jättinna’ Vgf. -.flaget n.
hella ’sten, klippa’ Fr.2 : hallr.4)
hespa ’hasp’ Fr.2 : sv. hasp, mht. haspe.
hetta = sv. hätta Fr.2 : isl. hottr.
hilla = sv. hylla Fr.2 : hjallr ’upphöjd plats’. Pd.: hjalle, fsv. hiælle.
sand-hverfa ’ett slags flundra’ Fr.2 : sv. hvarf.
héna = sv. höna 2) Fr.2 : fht. huon.
kerra - sv. kärra Fr.2, afledt af ett lånord, som motsvarar mlat. carrus.
kryppa ’puckel’ Fr.2 : kroppr.
(hús-)kytja ’hydda’ Fr.2 : kot.
kæna ’ett slags skepp’ Fr.2 Jfr nht. Kahn.
lenda ’jordegendom’ Fr.2 : land.
van-menna - se Fr.1 : madr. Pd.: vanmenne n.
selja ’sälj’ Vgf. : ägs. sealh.
(ill-)skelda (Audunn) 3) ’skald från Halfdan Svartes tid’ : skald.
skepta 4) ’skaft’ Vgf. : skapt n. Pd.: skepte.
skersa ’jättinna’ Vgf. : skars n.
skytja ’liten tillbyggnad’ Fr.1 : skot n. Fr.1
snélda ’ten i spinnrock’ Vgf. : sv. diall. snåld, om - isl. *snáld; dock
osäkert.
spyta ’spit, stick, a wooden pin’ Vgf. : spjót m.
stydja ’stötta’ Vgf.: stod f.
inn-stéda ’kapitäl’ Fr.2 Jfr innstode, innstøde m. Fr.2
vipta ’inslag i väfven’ Vgf. : veptr.
þella Vgf. = no. sv. diall. tella Aa. Ez. ’ung tall’ : fgll.
al-þyda ’alla, menniskor’ Fr.2 : alþjód. Pd.: alþýde f. (?) Fr.2
nisl. stryta ’ett kägelformigt ting’ Vgf. : strutr.
fno. *tyrda ’smuts’ i n. pr. Tyråuløysa : törd. Bugge Ark. II. 221.
no. diall. glyvra ’klyfta’ Aa. : isl. gljufr n. d. s.
gyfsa ’vindpust’ Aa. : no. gufs f. d. s. Aa.
gyrma ’grums, gytja’ Aa. : no. gurm n. Aa. sv. gorm Ez. d. s.
sevja ’säf Aa. : sv. säf.
slø(j)a ’ormslå’ Aa. : no. slö f. d. s.
sløkja ’en langstrakt Huulning i Jorden’ allm. : slök n. ’Möllerende’.
Pd.: sloka ’en Huulning, som ligner en Rende’ Aa.
øystra ’öskar’ Aa. : austr m.
fsv. hylta ’skogsdunge’ (i ortsnamn) Sdw. : hult n.
Aa.) kan ej afgöras, huruvida suif. -jan föreligger eller de ha erhållit sin
omljudda form från obl. kasus på -in. Isl. stede ’städ’ hör i alla
händelser icke hit, om såsom fsv. stæþia utvidgadt af ett *sted = fsv. stceþ
(ia-stam).
1) Svårligen till fsv. hæll (i hvilket fall suffixet vore -ön). Snarare än
att här med Leffler Ant. Tidskr. V. 284 anta en från hall skild, ursprunglig
feminin ja-stam, synes man mig böra förklara den växling af omljudda och
oomljudda former, som enligt Sdw. (hal) förekommer i fsv., från den
%-stams-böjning, som ordet har i got. hallus. Det feminina könet kan ju väl vara
det ursprungliga; i got. kan ej afgöras, huruvida ack. hallu är mask. eller
fem. Leo Meyer Die got. Sprache § 430. Isl. hallr har då blifvit mask.,
såsom isl. veggr ~ got. waddjus f.
2) Fick Bezz. B. II. 196, Noreen Urg. judl. 139 : 1. ci-cö-n-ia.
3) Att skrifva skélda, om <: skald.
*) = sv. lånordet skäkta ’kastspjut’ - se Tamm Fonetiska kännetecken
etc. 36.
ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI VII, NY FÖLJD III. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
