Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till läran om den nordiska nominalbildningen (Elof Hellquist) - § 2. Suffixet ja, jô och därmed sammanhängande frågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hellquist: Nomirialbildning. 57
Af ^’a-verb:
isl. fella = sv. /äWa (stubb-) : v. f ella»
kreppa ’klämma, trångmål’ Fr.2 : v. kreppa’, kunde naturligtvis teoretiskt
sedt äfven vara afledt af adj. krappr (såsom t. ex. kelda : kaldr o. a.), men
frasen koma i kreppo är till sin uppkomst hälst att jämställa med sv. vara
i knipa, komma i klämma, där tydligen substantiverade infinitiver
förekomma.
no. løda ’lada’ Aa. : v. løda (= isl. hloå~a) ’uppstapla’1);
fsv. læþia ’lada’ Schl. enligt min mening : v. *læþia, no. ledja (: hlaå~a
= skeclja : skaffa").
Motsvarande bildningar af starka verb samt svaga é-,
o-verb äro:
1) isl. hola = sv. håla : germ. v. helan : ’platsen, där man döljer något’;
andra tolkningar möjliga och sannolika t. ex. att afledning af adj. holr
föreligger 2); smuga ’trång klyfta’ : smjúga, jfr sv. smyg och smått (<C *smött).
2) (typ: got. rinno ’giessbach’ : rinnan) : isl. drekka ’dryckeskar’ : v.
drekka j eta ’krubba’ (jata d. s. l gg. Fr.2) =* Vöråm. *äta : v. eta, hlaða =
sv. lada : v. hlacta ’hopa, lasta, uppstapla’ (jfr subst. och verb. løda, læþia
ofvan); lega ’bädd, läger’ : got. ligan (~ isl. liggja), seta ’såte’: got. sitan
(~ isl. sitja), vera ’bostad’ : v. vera, jfr da. værelse 3), skuggsjá ’spegel’ : v.
sjá ’se’; fsv. okoma ’ställe på marken, där man ej kan komma fram utan
bro’ Schl. : v. koma.
Isl. eta, lega, seta äro väl identiska med de motsvarande
verb.-abstrakta. Samma dubbelhet i bet. återfinnes ju i got. rinno
’giessbach.^ fht. rinna Vattenledning’ - isl. renna ’lopp3.
y) Vi öfvergå så till deverbativa nomina actionis (fattande n. a.
som subst., hvilka i allmänhet uttrycka resultatet af den genom
grundverbet uttryckta handlingen eller öfverhufvud taget ha
passiv betydelse). De på -jon, hvilka ligga oss närmast, äro få:
isl. ábreiåa ’sängtäcke’ Fr.2 : v. breifta.
skeina ’skråma’ Vgf. : v. skeina ’lätt såra’.
sveipa ’duk’ Vgf. : v. sveipa ’svepa’ (I, III konj.).
fsv. hitta ’fynd’ Sdw. : v. hitta.
ryþia ’ryd, det uppröjda’ Schl. : v. ryþia, jfr ruþa (: ryþja urg. = þokke :
þykkja).
stæmma ’fördämning’ Schl. : v. stæmma.
sv. dalsänka : sänka, åkertäppa : v. täppa jfr andtäppa.
diall. mäja ’afmäjad sad’ Bz. : v. mäja.
Af de öfriga urskilja vi samma kategorier som i fråga om
ofvan behandlade nom. äg., instrumentaler etc.
Af starka verb:
1) på det svaga rotstadiet: isl. bite ’bit, det afbitna’ : bita; därjämte ett
nom. äg.: ’hörntand’, boge - sv. båge eg. den böjde : g. biugan, hvaraf fht.
*) Med denna härledning förklaras ø-et i subst. løda, hvilket vållar
Aasen svårigheter, då han, som tror ordet uppkommet ur de obl. kasus af no.
lada, här väntar sig ett -o- såsom i t. ex. gota : gata. - Af v. løda därjämte
i Vöråmålet en instrumental *löda ’hafstång’, se ofvan.
2) Möjligen är dock ordet bildadt på ett aoristpresens hulan, jfr got.
hu-lundi, isl. huld, fht. hulid o. a. § 9 behandlade ord, som tala härför.
3) Konkreta på -else äro dessutom: da. diall. ædelse Molb., sv. diall.
skapelse ’manlig födslolem’ Dalby. (Noreen Sv. Landsm. L), samt de denom.
blå-else (väl bildadt efter stärkelse) och tränne andra nda.. anförda af Tamm
Ty. and. i sv. (Göteborg 1878) s. 25.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
