Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306 Koök: Anmälan.
:> öptir (så i Hälsiügelagen; jmf. företalet IV), på runstenar auf t
(dvs. öft)-9 fd. mellem > mélløm (Mandevilles Eejse 26, 18).
B. anför (s. 41) fyra (eller fem) exempel på att 3 pers. sg.
pres. konj. har ändelsen -in i st. f. -i (såsom Wceþia bondin wiþ
domarin. ella wiþ lcensman. wceþin till þrigia märka...) utan att
förklara formen. Jag tänker mig, att två faktorer samvärkat till
att alstra dylika former på -in. I fsv. skrifter (såsom
Bonaventura och Eimkrön., se Kock: Studier II, 269 och Söderwalls
ordbok under han) finnas många exempel på att pron. Tian såsom nom.
under formen -n förenas ined en föregående, på -e (-i) slutande
verbalform (preteritum): vmucendin sik (pret., i st. f. vmucende lian
sik), lagdhin (pret., i st. f. lagdlie lian) etc. I det ovan från
Dalalagen anförda exemplet kan konj. wceþin fattas såsom wceþi han
(jmf. i samma lag liggi han M. 3, 2; wari han M. 6 etc.), och
förhållandet är ett liknande med de övriga av B. nämnda
exemplen. Emellertid brukas i denna skrift (jmf. ovan s. 304) både -i
och -in såsom ändelser för 3 pl ur. pr. konj., så att både vcepi
och vceþin betyder "må de vädja", och av dessa två former torde
den på -in vara den äldre och ljudlagsenliga (motsvarande got.
-aina), under det att den på -i erhållit denna ändelse från första,
andra och tredje pers. sg. l) (jmf. Kock i Paul-Braunes Beitr.
XV, 244 fi7.). Men då sålunda singularformen på -4 inträngt på
området för plural-formen -irø, så låg det nära att omvänt låta -in
brukas även såsom sing., så att både vcepi och vceþin betydde
både "vädje [han]" och "vädje [de]". Denna analogi-påvärkan från
pl. vceþin befrämjade kraftigt bruket av vceþin, uppkommet av
vcepi lian} såsom sing., och det är tydligen omöjligt att i hvarje
enskilt fall avgöra, huruvida en singularform sådan som vceþin
utgör verbet med eller utan vidfogat pronomen.
Två exempel anföras av förf. (s. 41 § 56, II) på indikativ form,
brukad såsom konjunktiv. På det ena stället synes mig formen
böra fattas såsom infinitiv. Det heter: War dir stulit nolwt i. by.
þa maghu byamen låta gänga gränsla eft. taJci booJc at kirkiu. ök
lcegia dagh (Þj. 11). Lægia står här icke i st. f. lceggi(n)^ utan
taki book at kirkiu är en parentetiskt inskjuten sats, och lcegia är
liksom låta gänga inf., styrd av maghu. På det andra stället står
hawa liwar i st. f. hawi hwar, således, i fall hawa är ind., ej blott
ind. i st. f. konj. utan också pl. i st. f. den till subj. Jiwar väntade
sing. En misskrivning av hawa för hawi är väl sannolik.
Liksom i Ä. Vml:s ljudlära 65 fattar förf. här (s. 43) attirgans,
attir ganz såsom gen. sg. av part. pres. till återgå i
överensstämmelse med första kompositionsleden i ganganz fce, bceranß træ etc.
*) Samma förklaring torde böra användas för 8 pl. konj. på -i i VGKL. I,
som alltid använder denna ändelse, ehuru öghun ändas på -un. Vissa
fnor-ska urkunder synas ock enligfc Wadstein: Fornnorska homiliebokens ljudlära
14 ha augun, eyrun i obestämd form; i fall de ha konj. på -i} kan detta
bero på anslutning till 8 sg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
