Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Kvantitet och akcent. 341
Pauls Grundriss I s. 464 nederst), så har utvecklingen varit
*gráwa,R > *gräWR > gr är, *gräwat(á) -> *gráwt > grát(t);
jmf. ack. mióvan till nom. miór, ack. Mvan till nom. Mr
etc. Men om w förlorats i grått etc. först efter
synkoperingen av ändeisens ä-ljud, så kunde ju denna synkopering icke
ens enligt N:s åsikt framkalla "stark geschnittener accent" i
grått, och villkoret för ändelsekonsonantens förlängning
finnes således icke.
7. Men N:s teori är otillämplig icke blott i ord, som
förlorat en ändelsevokal, utan även i sådana som sedan
gammalt (dvs. sedan urgermansk eller indo-eur. tid) varit
ensta-viga. Visserligen kan man, såsom N. gör, vänta att biótt,
imperat. grått havt enspetsig fortis, på den grund nämligen att
de redan på urgerm. tid blivit enstaviga, ty om de vid
vokalförlusten en gång erhållit cirkumflex, bör denna i det
nordiska fornspråket ha kunnat hinna övergå till enspetsig
fortis, och detsamma kan möjligen ha varit fallet med úp (upp),
ut (wii). Men med denna förklaring inser man ej, hvarför
i verb blott t, ej andra konsonanter, förlängdes i denna
ställning. Fastän imperat. av gråta kan heta grått, förlänges
konsonanten ej i drif, grip, rip, ris, skin, stig etc. etc.
Förklaringen av U i grått måste därför vara sådan, att den
visar, hvarför blott t kunde förlängas. Men om möjligt bör
tydligen förlängningen av i-ljudet i liótt och i imperat. grått
förklaras på liknande sätt.
Då återstå såsom stöd för denna del av N:s teori blott
partiklarna upp och det mycket sällsynta uti. Upp
förekommer under denna form även i ägs. (som har både up
och upp), och j?-ljudet kan därför mycket väl redan på
samgermansk ståndpunkt ha varit långt (jmf. Kluge: Et.
wör-terb.4 s. 13, hvilken såsom urgerm. grundform upptar *uppa
med pp.) Men på den sällsynta sidoformen uit (normalt ut)
ensamt kan tydligen icke en ljudlag byggas, och så mycket
mindre, som konsonant-förlängningen uteblivit i andra ord,
ARKIV FÖR NORDISK PILOLOGI VII, NY FÖLJD III. 24:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
