Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358 Kock: Kvantitet och akcent.
tuering (se Kock: Svensk akcent II, 106 ff.). En av de
viktigaste är, att ordet ej är ett ursprungligt kompositum, dvs.
icke självt kvarlevat sedan indo-eur. tid och icke häller vid
sin bildning anslutit sig till dylika sedan indo-eur. tid
fortlevande urspr, komposita, utan att det utgör en i relativt sen
tid uppkommen juxtaposition. På så sätt förklaras akc. l i
stridshäst (av strids håst\ allting (av all ung} etc. etc.
liksom liánden av Mnd in 1). Det finnes dock även
ursprungliga komposita med akc. l och med första kompositionsleden
numera enstavig, hvilkas akcentuering icke låter sig på så
sätt förklara. Detta är väl fallet med t. ex. da. herred (som
enligt Grundtvig 117 har akc. 1) av *hari-räfra, och det är
möjligt, att akc. l i herred är urspr., dvs. sammanhänger
*) Den av J. V. Lindgren i Sv. landsm. XII, l s. 38 framställda
invändningen mot denna min i Sv. akcent II utförligt motiverade åsikt är
fullkomligt obefogad. Han menar att indelningen i juxtapositioner och
kompositioner skulle vara för vag, för att man härav skulle kunna förklara
ak-centueringen. Men han besinnar därvid icke. att snart sagt alla möjliga
indelningar av språkens ord äro sådana, att gränserna äro i någon mån
svävande. Men icke desto mindre är det ett faktum, att språken ofta låta
olika ordklasser undergå skiljaktig utveckling. En konsekvent tillämpning
av L:s resonnemang skulle leda till, att nästan ingenting i ett språk skulle
kunna förklaras, eftersom nästan alla gränser äro flytande. Att vid
juxtaposition med ett ord med akc. l såsom första led det nybildade ordet
erhåller akc. l, belyses för övrigt bäst därav, att dylika juxtapositioner .alltjämt
bildas. När t. ex. i uttrycket att stå på ett ben orden ett och ben
sammansmälta till ett begrepp, så uttalas frasen att stå på ett-ben (ej étt-beri). -
Härmed bestrides naturligtvis icke, att någon gång akc. l i en
juxtaposition med första juxtapositionsleden enstavig (t. ex. möjligen lands-fred?)
kan ha kvarlevat sedan urnord. tid, om nämligen ordet redan så tidigt
existerade såsom en juxtaposition. Av *landas-friþuR blev då lands-fred, liksom
av *landa blev land. Men orsaken till, att i så fall akc. l bibehållits i
lándsfred ända till våra dagar (och ej utbytts mot akc. 2 såsom i landbo
etc.), är då den, att man alltjämt kände lands och fred i sammanställningen
lándsfred såsom två skilda ord och anslöt lándsfred i akcentueringen till
den stora massan av skenbart likartade juxtapositioner, som i relativt sen
tid bildats (gårdsrum av gärds rum etc. etc.). Med L:s uppfattning är det
obegripligt, hvarför t. ex. alla juxtapositioner med första juxtapositionsleden
enstavig och slutande på gen. s (gårdsrum etc.) kunna få akc. l, ehuru
denna akc. annars numera blott undantagsvis tillkommer komposita med
fortis på en enstavig första sammansättningsled.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
